Min Vision

Jag vet att jag är akademiker. Jag tillhör de 25% eller liknande av Sveriges befolkning som kommit i närkontakt med högskola, högre studier och högre kunskap. Jag vet att detta påverkar mig. För mig är det självklart att det är individens ansvar ytterst att försöka ta tag i sitt liv, att försöka kämpa för att lösa sina problem. Visst är det också självklart för mig att samhället ska stötta och finnas där, men initiativen och viljan att lösa problemen måste komma från individen. Annars blir staten en förälder till ännu en trotsig tonåring. Man daltar runt med sin befolkning och tillåter den inte att växa upp till ansvarstagande vuxna. För en defnition av att vara vuxen är att man kan ta ansvar för sitt eget liv.

Det placerar mig politiskt långt från vänstern. För vänstern anser att alla ska ha det exakt lika oavsett hur mycket man kämpar själv. Det ska inte vara någon skillnad på den som ligger hemma i soffan och inte lyfter ett finger för att söka jobb och den som jobbar bakdelen av sig 15 timmar om dagen i sitt växande företag. Det blir i ett vänsterutopiskt samhälle lönsammast att ligga på rygg i sängen och inte göra ett dyft. Det tycker jag verkar ganska okonstruktivt.

Här skulle den goda vänsterdebbatören invända och säga att det visst inte är så. Att solidaritet handlar om att hjälpa de som har det sämst ställt. Inte om att folk ska utnyttja systemen. Då frågar jag mig varför det är lönsammare att vara arbetslös än att studera? Och varför ska staten hjälpa människor som inte ens vill hjälpa sig själva? Kanske är det medias vinkling, men alla historier om människor som råkat illa ut handlar bara om vad den drabbade vill att någon annan ska fixa, inte om vad den drabbade gjort själv för att försöka ta sig loss och kanske till och med vad den drabbade gjort innan för att undvika att hamna där hon eller han är idag. Det kanske är media, men varför nämns inga försök att skapa buffertar i sin privatekonomi? Varför nämns inte några egna initiativ till att hitta nya vägar? Det handlar bara om vad någon annan ska fixa. Och denna "någon annan" är staten ur ett rött perspektiv.

Detta röda perspektiv gör att befolkningen förvandlas till en skock får utan vilja eller potential att ta hand om sig själva. Man sitter snällt och väntar tills staten förbarmar sig för man vet inget annat. En för trygg trygghetspolitik passiviserar befolkningen och gör det svårare att få ut människor i jobb. När det är lättare att lyfta a-kassa eller socialbidrag väljer människor alltid den enkla vägen. Slutsatsen gav ett nobelpris så det är väl relativt säkert att säga att det faktiskt stämmer. De röda vill att privata initiativ ska ersättas av kollektiva. Staten ska leka förmyndare och ordna alla val åt sin befolkning så att befolkningen kan fortsätta leka i sin drömvärld där staten står för brödfödan och man inte behöver lyfta ett finger för att få den. Det finns många arbetslösa som inte orkar söka jobb för att de får så pass att de klarar sig i socialbidrag. Bara faktumet att socialbidraget är större än bidragsdelen av studiemedlen visar vilken politik det kommer ifrån. Det absolut lönsammaste för människan ska vara att låta samhället lösa allting och själv inte göra ett dugg. Skatterna talar samma språk. Så fort man blir lite framgångsrik straffbeskattas man av staten, för att vi måste ju vara solidariska. Solidariska med dem som själva inte lyfter ett finger för att söka jobb. Solidariska med dem som inte planerade för ett inkomstbortfall. Solidariska med dem som inte tagit ansvar för sitt liv.

Jag håller med om att det finns saker staten ska ställa upp med. Vård, sjukpenning till de som är för sjuka för att arbeta, inkomstförsäkring när man förlorat arbetet. Men ett större fokus måste läggas på att det är den privata individens ansvar att se till sin situation. Man kan välja om man vill spara eller slösa oberoende inkomst. En ansvarsfullt skött ekonomi innehåller just buffertar för att klara omställningsperioder. Det kan inte vara enbart samhällets ansvar att betala för vårt vårdslösa slöseri med pengar, eller vårt oansvariga förhållningssätt till ekonomi.

Ytterligare en central del inom vänsterretoriken som jag berörde tidigare är att alla ska ha det lika. Så heter det i valmanifesten. Vad det praktiskt innebär är att den som arbetar sig uppåt ska ha det lika dåligt som den som är på samhällets botten. Vad skapar det för drivkraft att bli bättre? Mina drivkrafter för att bli Civilingenjör är bland annat att jag med stor sannolikhet kommer att få mer i plånboken, och kunna skapa mig själv ett bättre liv. I vänsterkretsar finns inget utrymme för individens viljor eller drömmar. Det är kollektivet som ska passa in i samma standardmall. Alla ska ha det lika dåligt. Man bestraffar á jantelagen alla individer som på något sätt försöker sticka ut ur kollektivet för att göra sitt eget liv bättre. Det blir gynnsamt att ligga på soffan och inte göra ett dyft för att jobba sig uppåt och gynna samhällets ekonomi och välfärd.

Detta är en viktig skillnad. Det vänstervridna och det högervridna synsättet. Vänstern ser på individen som en del av en grupp och som ett offer för sina omständigheter utan möjlighet att ta tag i sitt liv. Vänstern tycker att staten ska vara föräldern som håller i plånboken och löser alla tonåringens problem. Högern anser att varje privatperson har ett eget ansvar i allt och drar detta extremt långt. Jag tror inte heller att man ska avveckla välfärden och sälja ut vård och omsorg. Men en viktig skillnad som gör att jag föredrar en lite mera högervriden politik är att högern i alla fall betraktar mig som en fri individ med förmåga att göra val och ta ansvar för mitt liv. Jag är inte helt tappad bakom en vagn. "Kan själv", så att säga.