Min Vision

Jag såg på en SVT-debatt om äldrevården. Eller ska sanningen fram så var det flickvännen som såg och jag som lyssnade. Jag klarar inte av att se sånt där egentligen. Jag tycker det är direkt förolämpande mot mitt intellekt. Så låg är nivån. Jag är 20 år och tycker det. Jag undrar verkligen hur äldre och mognare personer upplever diskussionerna. Personligen tycker jag det är pinsamt att samhällsdiskussionen tillåts bli så ytlig i SVT, som ska värna om den djupare debatten och inte väja för de komplexa och komplicerade resonemangen och frågorna. Jag har svårt att se på en debatt där nivån är lägre än på de argumenterande talen vi skulle hålla i gymnasiet. Men det är egentligen en helt egen fråga, hur demokratin äventyras av svenska folkets fördumning, en fördumning som förflumningen av skolan lett till.

Det var äldrevård som stod på agendan som sagt. Det har ju varit lite turer kring den. Det som förvånade mig var att man fastnade i den eviga ideologiskt infekterade diskussionen om privata vinster på välfärd. En person haspade ur sig att privata företag inte har i välfärden att göra. Det markerar för mig nivån på hans intellekt. Är han så mentalt eller kunskapsmässigt handikappad att han inte förstår att sprutorna, blöjorna, sängarna, datorerna och ungefär allt annat som krävs för att driva välfärdsverksamhet kommer från privata vinstdrivande företag? Det han säger är implicit att offentlig sektor skall överta produktionen av allting som ska användas i offentlig sektor, egentligen alltifrån odligen av trä, till avverkning, till produktion av ett bord eller en stol, till distribution av den där möbeln till en välfärdsverksamhet. Samma sak gäller för sprutor, medicin, datorer, mjukvara, blöjor och allt annat. Finns det någon som tror att det skulle bli billigare, för att det offentliga inte har ett vinstintresse? Om inga pengar får förloras i vinst så måste det ju betyda att inget får betalas till privata företag i något steg. Är det någon som på fullt allvar tror att vi kommer få en bra datorhårdvara billigare än vad dagens kommersiella vinstdrivande datortillverkare klarar av att leverera?

Hittills har jag inte stött på någon som tror detta. Men de menar på att det är skillnad på att producera en vara och att driva en välfärdstjänst. Jag har svårt att se den principiella skillnaden på att tjäna pengar på att göra en bra och billig spruta som kan användas för att ge miljoner människor medicin och att tjäna pengar på att billigt och effektivt använda sprutan.

Problemet som alla misslyckas med att hitta är som jag skrivit några gånger att vi har en modell som premierar den billigaste. Det är inte svårt för ett storföretag att bjuda under de som har idéer, som vill kvalitativ vård. Med hjälp av ganska oetiska effektiviseringar i verksamheten och effektiv skatteplanering lyfter man sedan ut tillräckliga pengar för att det ska bli lönsamt att driva företaget. Tänk oss att vi har en person Kim (som för debattens skull är helt könlös) som vill starta ett äldreboende. Kim vill verkligen värna om den enskilda pensionären. Kim vill att varje pensionär som är tillräckligt frisk för det ska få vara ute två gånger om dagen minst, att det varje vecka ska annordnas aktiviteter gärna utflykter, att maten ska vara lika god som den mat de äldre lagade hemma innan de kom till hemmet samt att bemanningen ska vara god. Kim vill återinvestera stora delar av vinsten tillbaka i verksamheten och bara ta ut en blygsam andel i arvode för det arbete ägandet innebär så att de nödvändiga utgifterna för mat och bostad kan klaras av för Kim personligen.

Kim kommer till upphandlingen med ett färdigt koncept. För 700 000 årligen känner Kim att det är genomförbart att göra Sveriges bästa äldrevård. På andra sidan bordet sitter kommunalråd och tjänstemän och skakar på huvudet; "ledsen Kim, men Carema här har bjudit 550 000 kr per år, vi kan inte ge dig möjlighet att starta upp". Kim svarar då, "men Carema har ju massor skandaler, ingen tillräcklig bemanning, de äldre får ju ligga i gamla kissiga blöjor. Jag har budgeterat för mer personal, bättre livskvalitet för de äldre. Hos mig kommer ingen behöva ligga i kissiga blöjor". Kommunen måste idag svara på det "ledsen Kim, men Carema är billigare, det är det enda vi bryr oss om".

Vi frågar oss ofta var dessa små företag som vi trodde skulle uppstå tagit vägen. Jag säger inte att det per nödvändighet är som jag insuinerar, att det finns tusentals Kim som blir bortvalda för att de vägrar driva en verksamhet som de vet kommer bli dålig för de äldre, att de vägrar få så små medel att man måste göra stora avkall på kvalitet. För Carema är inte det så stora problem. Besluten fattas långt från verkligheten och beslutsfattarna slipper se de äldre i ögonen. Men visst låter det som en inte helt omöjlig förklaring? Vill vi se fler Kim där ute i verkligheten som driver verksamhet med de äldres bästa för ögonen får vi nog vara beredda på att det kostar mer än billigaste möjliga alternativ. Men i gengäld får vi kvalitet, livskvalitet för de äldre. Jag som liberal förordar ju att människor med sitt privata kapital ska få välja. På så sätt så kommer de företag som arbetar långsiktigt med hög kvalitet att premieras. På så sätt säkerställs att inga politiker sätter upp för låga kravspecifikationer eller tror för mycket på vad som brukar kallas "Cooperative bullshit", dvs de snygga säljargumenten och slagkraftiga slogans som presenteras på flashiga affischer och interna dokument.

För att modellen ska fungera krävs självklart kontrollmekanismer. Meddelarskydd ser jag som en självklarhet, vidare en stor informationssite som presenterar undersökningar och mätningar. Branschen kan utveckla egna kvalitetscertifieringar som skett på många olika andra håll i näringslivet, gärna i samarbete med staten. Vidare kan staten ha en myndighet som kontrollerar via stickprover i verksamheter att vårdgivare uppfyller en lägstanivå som vi beslutar om.

Sen halkade diskussionen in på det här med vinstuttag. Det finns väl inte så mycket att säga mer än att det är äckligt vad vissa har perverterade idéer om hur staten ska bestämma vad människor ska få göra med sina pengar. Hur vinst används är företagens ensak och konsumenter som inte gillar företagens agerande kan självklart rösta med sina fötter. Men det är inte statens ensak att lagstifta om hur vissa typer av företag ska spendera sina pengar. Det är ett övergrepp på det privata ägandet, tvångsförvaltning av människors privata kapital och egendom. Staten tar redan ut skatter. Utöver det har de ingenting med företags vinster eller kapital att göra! Det är ju så att man börjar tro på alla skämt om socialismen, såsom "socialism är bara roligt tills man spenderat alla sina vänners pengar". Är det så illa att det ligger någonting i den meningen?