Min Vision

Jag läste om vad jag skrivit tidigare om bostadspolitik och konstaterar att uppenbarligen finns det 46 000 personer som vill ha egen bostad men som inte kan få det för att det inte finns bostäder nog. Detta enbart i Göteborg. Kötiderna för att få en plats att bo på om man inte har hundratusentals kronor att slanta upp i madrassen mäts inte sällan i år i Sveriges växande städer. För företag är det ett problem att man inte kan ordna boende till den kompetens man måste rekrytera in utifrån, antingen från andra platser i Sverige eller andra delar av världen. Samtidigt har våra levnadsvanor förändrats drastiskt. Sverige tillhör världens mest singeltäta länder och det ställer självklart nya krav på bostadsmarknaden. Två singlar kräver två mindre (och dyrare ska tilläggas) lägenheter än ett samlevande par. Tidigare har man byggt utefter antagandet att de flesta lägenheter delas av livspartners, men kan vi verkligen göra det idag?

Rätten till bostad räknas till de grundläggande mänskliga rättigheterna som vi skrivit på och förbundit oss att följa. Ändå tycker vi det är acceptabelt med kötider för boende mätt i år. Väntetiden på en ny bil ligger väl på nån månad, och då produceras den på din beställning helt enligt dina önskemål. Väntetiden på en ny dator är för det mesta oändligt liten eftersom det nästan alltid finns hemma i butiken. Detta och massvis andra rätt "oväsentliga" produkter finns alltså att få bara man sträcker ut handen. Men när det kommer till det viktigaste, en plats att bo på, får man vackert köa riktigt länge.

Något som vi av erfarenhet vet att socialism för med sig är köer. Det är ju nästan en rolig skämtsamhet att diskutera hur svenskar alltid ska köa. Jag minns när en anställd vid OnOff när det höll på att konkursa beklagade sig över att konkurrenterna gick bättre, för OnOff hade minsann bättre kundhantering. De hade nämligen ett speciellt kösystem. En gissning är att konkurrenterna satsade på att ha så lite kö att man inte behövde ett speciellt system för det... I varje fall så finns det väl inget som är så talande som att minnas Sovjet. Okej, jag var inte född när detta jättehärke till nation föll i småbitar, men jag har faktiskt läst lite historia. Om jag inte fått saken om bakfoten så var kö mer vardag än undantag. Kö för att få ut precis allting ifrån dagens matranson till att få ut kläder att ha på sig. En planekonomisk lösning medför alltid av någon märklig anledning kö. Dessutom så finns inget utrymme för individuella lösningar. Bestäms det att det är svarta skor som gäller så är det svarta skor som gäller oavsett om vissa grupper vill ha lila eller bruna skor istället. Man skulle väl kunna säga att resursallokeringen i en planekonomi är ineffektiv. Det skapas en konstant bristsituation och det produceras våldsamma volymer av varor som ingen vill ha. Vi minns miljonprojektet som producerades i sann planekonomisk anda. De tillhör ju kanske inte Sveriges populäraste områden...

I den fria västvärlden brukar vi vara så stolta med att vi har marknadsekonomi. Jag är stolt över att vi har marknadsekonomi inom många sektorer, men det kan bli bättre. Bostadsmarknaden är en bransch som behöver mer marknadsekonomi och frihet. Idag är branschen tyngd under många betungande regleringar. Hyror får inte sättas i relation till värdet av boendet och man måste bygga absolut bästa kvaliteten alltid på allt (jämför med att man skulle lagstifta om att man var tvungen att alltid använda apple-produkter (som jag tror håller högst hårdvarumässiga kvalitet på marknaden) oavsett vad). Förutom detta bör hela branschen konkurrensutsättas internationellt. Mycket talar för att bygg är överavlönad och detta löser man normalt med konkurrens så att oligopolen kan luckras upp och dö. Även att begränsa NIMBYs inflytande på hur och vart det byggs är viktigt. Människor är konservativa och vill ha det som det alltid har varit. Men de äger faktiskt inte gräsplätten 50 meter från huset eller liknande. Om politikerna vågade ändra lagarna så att den som äger marken får besluta hur den sak användas i större mån skulle det gå snabbare att gå från plan till handling, en process som idag kan ta 3 år och utgöra 14% av projektets kostnad.

Vi har provat en reglerad subventionerad och skyddad bostadsmarknad för hyresrätter, det funkade inte och nu byggs för få hyresrätter därför att de är olönsamma. Samtidigt står fler ungdomar utan hundratusentals kronor att investera med i begrepp att flytta hemifrån, ett stort och viktigt steg i deras liv. Om dessa ska kunna få plats och kunna leva ett självständigt vuxet liv måste vi låta marknaden reda upp i den oreda som politiker ställt till med. Det kommer innebära hyreshöjningar i centrala och attraktiva delar av städerna, men det kommer också bli sänkningar av hyrorna i utkanterna och fler projekt kommer att kunna initieras. På så sätt kan vi långsamt bygga oss fram till den normala marknadssituationen, att tillgången alltid är något större än efterfrågan. Sluta tvinga människor att köa för bostad och låt marknaden, den enda fungerande allokeringslösningen, vara fri!