Min Vision

Jag ska väl börja med att säga att jag tyvärr sannolikt måste skära ner kraftigt på mitt engagemang i den här bloggen. Jag har nämligen påbörjat en anställning hos Chalmers Teknologkonsulter, CTK, på 25% vid sidan om studierna. Det känns spännande och utvecklande, men självklart så är det främst mitt engagemang vid sidan av universitetet som kommer att stryka med. Jag tycker dock att det är väldigt roligt och utmanande att blogga politiskt. Det är ingen lätt uppgift att formulera sin åsikt i alla miljoner frågor det finns att ta ställning till. Det är verkligen lärorikt och utvecklande att ständigt vässa sin argumentationsteknik och ständigt ompröva sina ståndpunkter. Jag ska försöka kunna presentera något nytt någon gång i veckan, men varje eller varannan dag är numera helt orealistiskt. Det är nästan en heltidssyssla att bara blogga om politik. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Jag förstår gruppen man gärna kallar "väljarna" som lever i någon slags politisk koma fram till valen och sedan röstar som de gjorde förra valet eller eventuellt lockas över till andra blocket av något slagkraftigt löfte. Det är tidskrävande att delta i det demokratiska arbetet och media misslyckas med att göra de komplexa frågorna rättvisa. Det som blir kvar är en utspädd kaffesump som man förväntas grunda sina beslut på.

Det jag egentligen tänkte blogga om är något helt annat. En strömning eller ett fenomen som jag lagt märke till. Jag råkar ta avstamp i jämställdhetsdebatten denna gång, men skulle lika gärna kunna välja andra (infekterade) diskussioner, såsom rasism eller vinst i välfärden. Jag börjar med ett citat:

"Det hela började med ett inlägg om SCUM av den kände antifeministen Pär Ström på bloggen Genusnytt, samlingsplatsen för Sveriges mansrörelse. Ström, som föredrar benämningen jämställdist, uppmanade sina läsare att delta i protesterna mot SCUM."

Det är skrivet i nån tidning, finns återgivet på Genusnytt i vanlig ordning (märkligt annars). Man får gärna tycka vad man vill om Pär Ström i övrigt, men retoriken är symptomatisk. Är man inte med så är man mot. Tar man avstånd från feminismen är man automatiskt feminismens motståndare. Håller man inte med i varje detalj av feminismens världsbild så är man antifeminist. Menar man på att även män diskrimineras i samhället har man plötsligt blivit kvinnohatare. Vad är denna svartvithet ett tecken på? Vilken typ av "ism" brukar man förknippa med detta tänkande?

Det obekväma svaret är extremism. Tyvärr är det så att feminismen så som den tolkas av mediapersoner, kulturredaktioner, krönikörer, tongivande feminister och andra som får privilegiet att formulera feministiska idéer inte är något annat än extremism i klass med nazism eller islamism. Man höjer en skrift som på största allvar föreslår den slutgiltiga lösningen, fast med män som offer istället för judar. Idévärlden med könsmaktsordning och patriarkat är snarlik de många konspirationsteorierna som fanns mot judar under 1920 och 1930-talet som sedan slutade i, ja, behöver jag ens skriva det?

Men det slutar inte i feminism som jag påpekade ovan. Denna svartvithet, som jag känner igen från min tonårstids förenklingsiver, finns överallt om man bara kan identifiera alla tecken. Integrationsdebatten är ju ett mönsterexempel. Håller man inte med om att integration är bra så har man blivit stämplad som rasist, trots att ett ifrågasättande av integrationspolitiken är högst nödvändig. All politik måste ifrågasättas och prövas för annars blir inte lösningarna genomtänkta på samma sätt. Och integrationspolitiken var dessutom ett misslyckat projekt som verkligen hade behövt kritiseras långt tidigare. Ett annat mönsterexempel är vinster i välfärden. Där så är alla kommuner ideala förvaltare som tar hänsyn till människovärden och som alltid gör bäst och priseffektivast verksamhet medan alla vinstdrivna förvaltare är profithungrande svin. Är man inte för förbud av vinster i välfärden så är man genast ultra-nyliberal, osolidarisk och egoistisk.

Det är märkligt, hur vår tid präglas av förenklingar på många sätt. Kanske har denna förenkling inte samma nytta på alla områden? Politik är väl definitivt ett område som borde fördjupats istället för att ha förenklats. Vi har aldrig haft så många med gymnasiekompetens som idag, men ändå går det bara åt ett håll. Enklare, än mer fördummande tidningsartiklar och massmedial bevakning av den politiska debatten. Allting blir svartvitt och nyanser förgås. Till och med för oss som söker nyanserna är de svårare att hitta trots internets rika flora av bloggare och tyckare. Är man inte med så är man mot. Så är det på många platser, verkliga såväl som virtuella, idag.

Jag tror svartvitheten är farlig. Visst har tonåringens radikalism sin plats i politik, men det måste finnas en mognare och mer nyanserad bild också. Hela samhället kan inte bli tonårs-svartvitt i sitt tänk. Det är på något sätt ändå en tendens som känns större än bara politisk. Jag kan inte sätta fingret på det bara. Det känns olustigt att man inte kan ha avvikande åsikter utan att stämplas som "anti". Jag är inte antifeminist, men skulle säkert kallas det av journalister om de fick för sig att gräva i närheten av mig. Jag definierar mig som för lika rättigheter och skyldigheter för könen, jämställdist, inte som motståndare till feminismen. Visst finns det meningsskiljaktigheter, det ska man väl inte förtiga, men jämställdismen är ingen anti-rörelse. Den definierar inte sig själv som motståndarrörelse. Feminismen däremot har blivit en antikvinnoförtrycksrörelse. Problemet med anti-rörelser är att man låter sin agenda definieras av någon annan, nämligen det eller den man är emot. Om jag är höger är jag inte anti-vänster. Jag kan se poänger som vänstern har och jag kan sympatisera i vissa frågor. Är jag anti-vänster så måste jag definitionsmässigt vara emot vänstern även om de föreslår fri kapitalistisk marknadsekonomi. Däri ligger faran med anti-benämningar. Man överlämnar rätten att definiera sig själv till andra. Sådan är inte jag. Jag försöker vara för det jag tycker istället för att vara emot det jag inte tycker. Det är också ett mycket trevligare sätt att se världen.

Så bygg inte dikotomier utan försök se nyanserna är kontentan. I alla fall tror jag att det är vad jag menar.