Min Vision

DN har skrivit ihop en intressant artikel, men ganska oväntad artikel. Det är till stor del en lista över hur mycket pengar som politiker pytsar ut i näringslivet via inköp av grejer, entreprenader, upphandlingar och allt i den stilen. Kort sagt så innefattas det mesta i produkt- och tjänstväg. Alltifrån vägbyggen till läkemedelsinköp. Och det blir ruskigt många miljarder.

Ibland blir det också ruskigt bra. Som exempelvis vissa cykelbanor. Jag är helt övertygad om att själva bygget är gjort av näringslivet och inköpt av politiker med gemensamma skattemedel. De bär mig och min cykel förbi de långa bilköerna på morgonen och så vidare. Samma sak med läkemedel och medicinteknik. Jag är glad att man köper in det marknadsledande istället för att politikerna anställer en helt egen organisation för att löda ihop elektronik som redan finns och blanda till mediciner som det redan finns bättre. Samma sak gäller också läromedel. Det är för övrigt en intressant kategori. Läromedel författas ofta av lärare eller universitetsprofessorer, dvs ofta offentligt anställda. De trycks sedan och distribueras genom privata bolag. Det blir helt enkelt billigare om man låter ett förlag trycka upp tusentals kopior och låter dem stå för risken istället för att ställa nån nisse nere vid kopiatorn djupt nere i byråkratins källare. Jag är glad att man valt den modellen.

Men sen finns det ju också ställen där pengarna inte används lika fantastiskt, för att dra till med dagens understatement. Jag tänker på kollektivtrafik, skolmat, hemtjänstentreprenader och äldreomsorg och så vidare. Här tillämpas ofta strikta regler om offentlig upphandling. Och kriterium nummer ett är pris. Ju lägre pris desto bättre tycker modellen och väljer i regel den som bjuder lägst. Och det kan ju låta bra. Men låt mig översätta det i vardagstermer. Det är som att köpa vad som helst annat. Har man kriteriet lägst pris så slutar det inte helt sällan med att grejerna man köper håller sämre och ställer till med mer kostnader (för att inte nämna det krångel och den irritationen som uppstår) än om man hade köpt en dyrare sak med bättre kvalitet från första början.

Problemet här är att relationen inte är som normalt vid affärer. I vanliga affärer och uppgörelser så drabbas köparen också om han eller hon har gjort ett dåligt köp. Det ligger alltså i köparens intresse att se till att så inte händer, dvs vara en ansvarsfull och smart köpare. En smart köpare inser att en dator som kostar 500kr sannolikt är skräp. Men vad gäller offentlig upphandling sitter ett gäng politiker vid ett förhandlingsbord och läser prislappar. Dessa politiker kommer själva aldrig att drabbas av skolmaten eller värdelös hemtjänst. De reflekterar inte över att 15kr/portion inklusive personalkostnader kanske verkar aningens lågt när lunchpriserna på stan inte bara är dubbla utan fyra gånger det beloppet. Köparen och brukaren är inte samma person och alltså finns inte brukarens perspektiv med.

Offentlig upphandling är egentligen ingenting annat än illusionen av en marknad. Visst, man har öppnat upp för privata entreprenörer, men den enda konkurrensfaktorn är priset. Övriga krav är så lågt ställda att näringen på skolmat tillåts vara lägre än kattmat bara för att ta ett exempel bland många. På den offentliga "marknaden" så vinner man ingenting på att göra bra skolmat eller på att leverera bra kollektivtraffik. Det enda som krävs är att den ska vara billig. Kundnyttan, dvs samhällsnyttan, sätts inte i främsta rummet. Och genom dessa urusla upphandlingar sätts marknadsekonomin ur spel, för när brukaren inte är köpare kan brukaren inte riktigt gå därifrån och utnyttja sin konsumentmakt. Brukaren är låst vid det som köparen bestämde sig för. Bra företag med kundnytta i fokus konkurreras ut till förmån för bolag som bara pressar priser. Vi får en hel offentlig sektor som öser ner miljarder i bolag med produkter ingen sund människa skulle betala för med sina egna pengar.

Sen finns ytterligare problem då. Och det är välfärdssektorn. Kort sagt har vi ingen aning om vad som är bäst eller mest samhällsekonomiskt. Hela det här jippot är så dåligt styrt att man nästan börjar gråta. Politiker verkar ha noll koll på att man får det man betalar för. Vill man betala så lite som möjligt så får man en billig produkt, inte då nödvändigtvis en bra produkt. Vill man ha företag som förvarar ungdomar, ja då får man det. Jag är övertygad om att näringslivet kan presentera de bästa lösningarna till den bästa prislappen, men har politiker verkligen inte förstått att svaret är beroende av frågan? Det känns lite som att vi sitter nu och diskuterar varför 42 dök upp från ingenstans. Varför blev det inte som vi tänkt oss? Tja... kanske en idé kan vara att kolla på vad vi frågade efter från början.

Jag tror inte riktigt på det här med att politiker ska sitta och välja en massa saker åt mig. Ofta kan man lösa det på andra sätt om man vill. Jag sneglar försiktigt på avregleringen av Göteborgs kollektivtrafik. Det kanske kan bli bra. Jag minns än en gång vad RUT gjorde för pensionärers valfrihet gällande hjälp med städning och liknande hemtjänster. När jag som brukare blir den som väljer kommer jag sätta fler värden än priset i fokus. Det gynnar samhällsnyttan och det gynnar mig, och med mig menar jag alltså egentligen alla medborgare, varje given individ helt enkelt. Men det blir ju ohållbart om jag ska springa runt och köpa med gemensamma pengar överallt. Men jag tror att fler val måste läggas närmre brukaren. Annars blir det så här med att köpen blir dåliga och brukarna får lida för politikers dåliga beslut.

Det finns mycket att säga om det här med att det offentliga köper in en massa saker. Men ska sanningen fram har vi ingen aning om ifall det är gynnsamt eller inte. Jag är övertygad om att det många gånger är det, men kollen måste förbättras. Det är skrämmande att kunskapen är så låg om så vitala saker som skola och omsorg. Okej att man inte funderar så mycket på ifall man sparade en krona eller vann något värde hit eller dit för varje påse pulverkaffe man köper in, men när man inte har det minsta koll på hur det går med verksamheten i skola och omsorg borde man inte syssla med att ansvara för verksamheter alls. Politiker och ansvariga måste skaffa sig koll och ställa fler krav på utförare. Ett jobb ska inte bara vara billigt. Det ska vara bra också. Och det bästa alternativet är sällan det dyraste eller billigaste utan ett alternativ någonstans mellan extrempunkterna. Så frågan är hur vi tvingar fram en modell som premierar det smartaste istället för det billigaste. Jag tror att en sådan modell är när brukaren i större utsträckning är köparen.