Det här med ansvar
En intressant fråga som diskuteras ganska ofta på olika sätt är det här med vad staten och samhället ska garantera sina medborgare. Säg att du plötsligt blir sjuk. Vad ska samhället då bidra med och vad är individens eget ansvar? På aftonbladet har en gästkolumn tagit upp det här med hemlöshet och anklagar regeringen för alla hemlösa på gatorna, och försöker få det till att det var mycket färre som var hemlösa när regeringen var röd. På newsmill så diskuteras i samband med moderaternas partistämma i en artikel just det här med vad staten och samhället ska bidra med när någon blir sjuk eller arbetslös. Det är en intressant fråga, en gränsdragningsproblematik. Var slutar det privata ansvaret och var tar staten och samhället vid?
En typisk röd åsikt är att individens ansvar är högst begränsat, helst obefintligt, medan samhället har ett obegränsat ansvar. Detta uttrycks vanligen som solidaritet eller att ingen ska behöva hamna utanför. Det finns dock självklart baksidor av detta. Det är förenat med höga kostnader för samhället att upprätthålla ett stort ansvarstagande. Detta kräver i sin tur höga skatter vilket gör det olönsamt på individnivå att arbeta för förbättring eftersom den förbättringen tillfaller det abstrakta samhället och inte dig själv. Att ta risker för att exempelvis föra en ny produkt eller ny verksamhetsmodell till marknaden belönas inte utan istället tillfaller de eventuella vinsterna man gör den gemensamma skattekassan och går till att upprätthålla det höga ansvarstagandet gentemot samhällsmedborgare. I den extremaste utformningen slutar det i att det som är samhällsekonomiskt lönsamt är direkta motsatsen till det som är privatekonomiskt lönsamt. Att fuska med skatter och hitta kryphål för att slippa betala blir lönsammare än att generera massor värde.
En typisk blå åsikt är att samhällets ansvar är högst begränsat, helst närmast obefintligt, medan individen har ett stort, gärna obegränsat, ansvar. Detta motiveras av att varje människa ska vara fri att forma sitt eget liv. Bisatsen man inte nämner är att individen också är ansvarig för de livsval som formade fram livet, det blir en konsekvens. Detta gör att det samhällsekonomiskt lönsamma blir mer i linje med det privatekonomiskt lönsamma. När någon för en ny bra produkt till marknaden skapar denna person ett mervärde för många människor som utnyttjar produkten för att förenkla eller berika sina liv och också då självklart jobb till människor som får hjälpa till att producera den här produkten och sälja den. Detta genererar en så kallad "vinst" till den här entreprenören och innovatören. Alltså, när samhället vinner på det vinner också privatpersonen som skapat det på det. Men baksidan blir då att pengarna staten förfogar över till att skapa trygghet minskar. Man kan inte hålla samma nivå av trygghet. Blir någon sjuk och behöver hjälp att klara livet så finns det inga pengar att få. De utsatta blir mer utsatta och de som inte är utsatta får lätt att berika sig.
Som ni märker har jag valt att beskriva extrempunkterna. Jag har försökt att inte ta ställning för eller mot ännu. Jag tror att modellen man väljer som förebild beror på människosyn. Ser man människan som en individ och person med förmåga att ta egna beslut och satsa på den trygghet som den här människan efterfrågar så är ett blått alternativ att föredra. Ser man människan som passiv och oförmögen att göra bra ekonomiska val så blir en röd modell mer rimlig. Men alltid landar man i något mellanting.
Frågan blir inte så mycket baserad på fakta och logik som på känslor och ideologi. Det handlar mycket om vilket samhälle vi vill se, vad vi anser att det är rimligt att individen tar ansvar för och vad det är rimligt att staten och samhället ställer upp med. Vad ska skattebetalarna betala av andras liv och andras val? Det är en fråga som är intressant. Jag tror på människan och jag tror på privat ägande. Därför vill jag att det gemensamma blir så lite pengar som möjligt. Jag anser att samhället ska garantera en grundnivå. Ingen ska behöva åka ut på gatan. Men har man själv valt att inte se till sig själv när man hade kapital utan istället slösat så har man gjort det valet. Då får man acceptera att man får sälja sin villa, sina bilar, båtar och privatflygplan. Man får acceptera att sälja sina aktier och så vidare och leva upp dessa tillgångar innan man kan förvänta sig att samhället går in och bidrar. Vill man ha en högre nivå av trygghet så får man ordna det privat. Det känns inte som rättvist att skattebetalarna ska garnatera liv i villa med volvo och vovve för de som har turen att kämpa sig dit medan många själva sliter för låg lön i små hyresrätter. För mig känns det som att det privata ansvarstagandet måste täcka upp för allt över den där lägstanivån vi bestämmer oss för att ingen ska få falla under.
Var hamnar då den där lägstanivån? Jag föreslår att vi läser FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Där fastslås i princip att basala behov så som mat, kläder och någon bostad ska anses som lägstanivå. Det är vad jag tycker samhället ska garantera varje människa. Där utöver tycker jag att varje människa ska få bestämma själv vilken trygghet man vill ha. En högre nivå av trygghet betyder att man avsätter tillgångar, en avvägning om hur mycket man vill leva nu och hur mycket man förväntar sig behöva för att leva sen. Privat ägande förutsätter att varje människa får styra sin egen ekonomi och göra sina val. Det är dags att överlåta makten och ansvaret för människors liv på människorna istället för på 349 ledamöter i riksdagen.
