Min Vision

Hemma efter ännu en livsfarlig tur på cykel längs Sveriges motsvarighet till Vilda Västern, cykelvägs-nätet. Det är faktiskt inte varje dag man blir nedmejad eller prejad av ouppmärksamma eller obetänksamma bilister, men ibland händer det. Som vi alla vet så har händelser dessutom gravitation. Så om en dålig sak händer under dagen så kan man nästan räkna med att en eller två till inträffar, tvärt emot all sannolikhetsteori.

Idag var det en hel räcka med saker som inträffade. Först var det lite cykelkaos längs en liten smal cykel/gång-väg. Bredden är alltså ungefär motsvarande en bilfil och på den samsas gångare och cyklister i två riktningar. En tredjedel är märkt som gångbana och de andra två tredjedelarna är cykelbana, en tredjedel åt vardera håll. Det var ganska vältrafikerat vilket betydde att jag hamnade bakom en kvinna som cyklade väldigt långsamt (om man ska jämföra med en landsväg för bil höll kvinnan typ 50 på en 90-väg på ett ungefär). Detta är ju i alla fall ingenting direkt farligt även om det är smått irriterande att behöva bromsa bort massor rörelseenergi. Det är ju något man får acceptera när man tar sig fram där trafiken är lite mer intensiv. Om cykelbanan hade varit lite bredare så hade det dock aldrig hänt. Säg att den varit dubbelt så bred. Då hade omkörningar kunnat ske mycket enklare. Men jag inser att det är en petitess, men jag tar med den för att visa på att händelser har gravitation.

Det andra som inträffade var en liknande incident till en jag redan beskrivit. På en gata så mötte jag en bil (eller ja, till och med två) som hade hinder i form av parkerade bilar på sin sida av vägen. Tydligen var det för svårt att stanna och lämna plats för mig som hade vägen fri, utan istället prejades jag ut i kanten. Till saken hör att det är en nedförsbacke. Man vill inte gärna bromsa sönder sin rörelseenergi i slutet av en nedförsbacke som cyklist. Det gör att man blir dubbelt så irriterad över att bilister inte följer lagen och lämnar företräde när hindret är på deras sida. Åtminstone om de har haft en rimlig chans att uppfatta att jag finns och cyklar mot dem. Men tydligen har bilister företräde för att de har större fordon. Sånt gör mig förbannad. Köra runt med 1 ton skrot runt sig och skita ner miljön och bullra sönder folks liv och dessutom inte visa hänsyn mot andra fordonsslag. Jag blir faktiskt lätt irriterad.

Slutligen hände ytterligare en sak när jag gled fram längs cykelbana (kombinerad gånbana) som ligger parallellt med en huvudled. Längs alla anslutande vägar så finns cykelöverfarter som är tydligt uppmärkta med speciell stenläggning. Jag har ingen aning om vad som gäller juridiskt, men det känns rimligast att cyklister ska ha företräde över cykelöverfarterna. Det var något av en liten trafikstockning samtidigt så det var kö längs en av de anslutande vägarna. Men främsta bilen i den kön lämnade snyggt företräde och jag tänkte att det där gick ju bra! Men då kommer en bilist och svänger av från huvudleden in på den här vägen i rasande tempo och undgår med millimeter tillgodo att köra i mitt bakhjul och välta min cykel. Alltså snälla nån. Oavsett vad som gäller juridiskt så är det inte rätt att köra på någon annan. Jag märker dock att jag blivit mer van vid sånt där. Jag blev knappt ens skakis av upplevelsen. Man måste ha en hel del skinn på näsan för att våga cykla anno 2011 i Sverige dock. I en kommentar på newsmill berättar en annan cyklist om hur han blev prejad av en bil med husvagn som körde om. Husvagnen rörde alltså vid cyklisten. Tydligen stannade föraren inte ens till för att kolla om det gick bra och gjorde sig alltså dessutom skyldig till smitning. Man häpnar, men det visar ju på vilka förutsättningar cyklismen har i Sverige.

Men oavsett händelserna hade jag tänkt skriva ett inlägg om cyklism. Ovan är egentligen en lite för lång inledning. För jag råkade få ett gratisblogginlägg av en skribent på newsmill. Det är Karin Svensson-Smith, Transport- och klimatansvarig i Miljöpartiets partistyrelse, som skrivit en spännande artikel om cyklism, eller snarare om dess förutsättningar. I Lund, där cykelresandet står för 43% av det totala resandet, så har man utrett hur mycket farthinder den genomsnittlige cyklisten drabbas av. Det är stoppsignaler, konstiga 90 graderssvängar, övergångsställen man måste leda cykeln över, krångligare vägar... listan kan göras lång. Ungefär 10 ggr fler farthinder möter den genomsnittlige cyklisten jämfört med den genomsnittlige bilisten. Detta i Sveriges mest cyklande stad. Situationen är alltså sannolikt värre i resten av landet.

Varför är det så här egentligen? Varför hindrar man cykeln till förmån för bilen när man planerar städer och transportvägar? Varför heter det att man är "ute och cyklar" när man inte riktigt har koll? För mig känns det som att de som inte har koll är "ute och åker bil", för hade de varit "ute och cyklat" så hade det varit både säkrare, smidigare, snabbare och enklare att cykla i Sveriges städer. Vårt vägnät hade varit anpassat för framtidens krav istället för att vara ohållbart och antikt. Vi har konsekvent fört en transportpolitik i Sverige som premierat bilen i alla lägen, som alltid placerat bilen i främsta rummet. Detta självklart bland annat på grund av Volvo och Saab. Som jag redan skrivit en gång så handlar det alltså inte om att "vara ute och cykla". Våra politiker har varit ute och "åkt bil" alldeles för länge. Det är på tiden att de börjar testa på att cykla! Varför hindras det enda transportmedlet som släpper ut 0,0g CO2/personkilometer? Varför hindras cyklismen? Jag vill ha ett svar av ansvariga politiker. Jag KRÄVER ett svar!