Min Vision

Det finns få debatter som präglas av sådan okunskap och avsaknad av faktabaserad argumentation som frågan om upphovsrätt. Nu senast skriver 7 kulturarbetare ett inlägg som verkar gå ut på att de förlorar pengar på fildelning. Därför skall stora ingrepp i demokratiska grundvärden såsom yttrandefrihet och personlig integritet göras. De har en märklig slutkläm. De vill jobba med juridik och inte film, säger de. Jo, tjena...

Låt mig börja med att fastslå en viktig grundbult som aldrig slås fast i den offentliga debatten, men som krävs för att man ska kunna föra någon form av meningsfull debatt. Det finns TVÅ separata diskussioner. Dels en moralisk diskussion, ifall det är rätt eller fel att ta del av, konsumera och redistribuera utan att betala. Och dels en diskussion omkring huruvida kulturbranschen och enskilda kulturarbetare tar skada av "piratkopieringen". Anledningen till att jag vill inleda med att fastslå detta är för att sammanblandningen av diskussionerna är utbredd och förstör all möjlighet att komma med några som helst rationella och logiska inlägg. Branschen själv klarar inte av distninktionen och det gör deras inlägg mycket märkliga. 

Låt oss börja med den ekonomiska skadan. Kulturbranschen är av åsikten att varje nedladdad låt, film eller vad det nu är, "kulturprodukt", är samma sak som en köpt. Varje nedladdning är alltså ekvivalent med förlorad intäkt. Räknar man på det sättet överstiger den ekonomiska skadan kulturbranschen lider värdet av världsekonomin. Det är ett annat sätt att säga att kulturbranschen förlorar mer pengar än vad som finns. Eller för att använda deras retorik: de blir bestulna på ett större värde än den totala världsekonomin. Det är helt omöjligt.

Detta högst intressanta och uppseendeväckande resultat beror naturligtvis på en premiss som är rakt uppåt väggarna. Att varje nedladdning skulle motsvara en förlorad intäkt, att varje kulturprodukt hade köpts om den inte laddats ner. Det inses lätt att så inte är fallet. Om det inte gick att få tag på kultur tillräckligt billigt skulle människor köpa färre kulturprodukter. Man rättar munnen efter matsäcken, svårare än så är det inte. Hur gärna människor än vill så är det omöjligt att köpa kultur för mer än världens samlade ekonomiska värde. Det finns inte så mycket pengar. Den verkliga frågan när man pratar ekonomisk skada är ifall människor skulle spendera mer, mindre eller exakt lika mycket pengar om inte nedladdning förekom. 

Alla siffror visar på att människor konsumerar mer kultur i och med nedladdning, mindre utan. Som intressant exempel kan nämnas att biografintäkterna föll kraftigt i samband med och till följd av att nedladdningstjänsten "Mega Upload" togs ner. Branschen lider alltså inte någon ekonomisk skada av nedladdning, utan snarare av frånvaron av nedladdning. Med tillgång på billig/gratis kultur verkar branschen gå riktigt bra. Siffrorna är växande. Kulturbranschen har aldrig varit så stor och omsatt så mycket pengar som just i år. 

Ett annat intressant resultat är att det verkar vara så att individer som konsumerar mycket gratis/billig kultur själva också köper mer "dyra" kulturprodukter. De som inte konsumerar gratis/billig kultur köper inte alls lika mycket CD-skivor och liknande "dyra" kulturprodukter. Exponeringen för kultur verkar vara avgörande för hur mycket man köper. Detta förklarar varför branschen gynnas av nedladdning. Exponeringen är inget annat än marknadsföring, gratis sådan.

Det finns alltså gott om empiri som visar på att det inte finns någon ekonomisk skada för branschen i stort. Koncept såsom Spotify visar vägen för hur man kan utvecka affärsmodeller som passar in i verkligheten och också tjäna pengar på den stora volymen exponering. Helt enkelt genom att erbjuda volymlicens. Lyssnarna är sedan beredda att stödja det de gillar. Det kan handla om att köpa den riktiga CDn, det kan handla om att köpa t-shirts, konsertbiljetter, eller något annat. Visst kan man gå baklänges och låsa in kulturen, men att tro att det genererar mer omsättning i branschen är naivt och stämmer inte med empiri. Lättillgänglig och billig kultur gör att människor spenderar mer pengar på kultur.

Sen har vi en mer komplicerade frågan om moral. Det går inte riktigt att dra fram siffror och beräkna. Är det rätt att kopiera, konsumera, redistribuera? Jag kan dock tycka att frågan blir verkligt enkel när man börjar titta på vad kulturskaparna själva gör. Alla filmer följer, för att ta ett eneklt exempel, stenhårt dramaturgiska mönster som är kopierade. Alla skapelser som går att se är artister som tagit influenser från världen runtomkring, kopierat och lagt till sin egen touch för att sedan redistribuera. Det går att fastställa exakt vilka föregångare som nuvarande artister bygger på, exakt vem som kopieras utan att få betalt för det. Sen kommer dessa piratkopierare som små odrägliga rackarungar och gråter för att någon annan kopierar dem. Dubbelmoral? Kopimismen fångar det hela rätt väl. Kopiering är den grundläggande och naturliga processen för oss människor och all utveckling sker genom den. Således är det moraliskt rätt att kopiera oavsett i vilket led man står i.

I Sverige finns dessutom en ytterligare diskussion, nämligen att vi redan via skatten betalar för mycket kultur. Kulturarbetare får bidrag från staten, har en organisation Copyswede med rätt att ta ut punktskatt för att kompensera för privatkopiering mm. Skattebetalarna betalar alltså redan för produktionen av mycket kultur. Varför ska skattebetalarna också sedan betala en gång till för något de redan betalat för? Det är helt absurt! Om kulturbranschen ska bli det minsta trovärdig får man ge upp kulturstöd och Copyswede. Annars betalar ju vi skattebetalare redan för piratkopieringen.

Hur bör vi då göra? Jag anser att Piratpartiet har ett rimligt svar på den frågan. Modernisera, inte ta bort, upphovsrätten. Medge en ekonomisk upphovsrätt som varar tillräckligt länge för att upphovsrättsinnehavaren ska kunna tjäna pengar på sitt skapande. De stora pengarna på kulturproduktion görs de första åren verket finns. Medge förlängning vid ansökan. Släpp sedan verket i det offentliga rummet. Och sluta lägg alla tillgängliga medel på att kriminalisera jaga en hel ungdomsgeneration och stora delar av resten av befolkningen. Satsa istället på att lösa riktiga brott där människor förlorar riktiga värden såsom liv, hälsa och riktiga pengar. Ni vet, misshandel, våldtäkt, bedrägerier och liknande.

Vid sidan om detta vill jag också införa begreppet "public domain", "offentliga rummet", i lagstiftningen på ett smidigt sätt. Ett alternativ ska för upphovsman vara att avsäga sig sina ekonomiska rättigheter genom att på ett enkelt sätt märka verket med "egendom av offentliga rummet" elller liknande enkel formulering. Man ska inte behöva märka upp varenda grej man skriver med en komplicerad licens av typ Apache, GPL eller dylikt. Det ska räcka att säga "public domain". En intressant twist kan vara att offentliggjort material utan explicit licens automatiskt tolkas som del av offentliga rummet. Det ska vara lätt att ge till offentliga rummet. Lite jobbigare att skydda sina verk ekonomiskt. Detta säkerställer att enbart de verk med ekonomiska värden skyddas. Resten kan användas i den naturliga evolutionen av kultur.

Självklart ska också alla löjliga brandskatter AVSKAFFAS. Copyswede ska fråntas möjligheterna att agera skattmas, och allt sådant agerande ska fördömas. Mina semesterbilder, ärligt förvärvade programvaror och egna kreationer har absolut ingenting med exempelvis Per Gessles musik att göra, och att han tjänar pengar på detta är så absurt att det saknas motstycke. Varför ska min lagringsmedia som jag använder att lagra mina egna alaster på samt ärligt förvärvade program på beskattas extra för att ge mer pengar till en klick ur kultureliten? Det är helt uppåt väggarna!

Jag vill slutligen snabbt återkoppla till slutklämmen. Det där med juridik. 1900-talets kultur, filmskapande specifikt, är en företeelse som alltid har varit överhopad med juridiska processer. Filmskaparna själva har valt den vägen. Hollywood var en gång platsen för ett gäng utbrytare från en osund monopolism inom filmindustrin som fanns i New York. En rebellrörelse som kämpade för rätten att göra film under sunda marknadsvillkor. Sen blev man själv etablisemang och började med samma monpolfasoner man var en reaktion på. Det har alltid handlat om juridiska tvister som alltid har haft girigheten som drivkraft, vilket man finner om man studerar dess historia. Om våra kära svenska filmskapare ville göra film så skulle de sysslat med det istället för att stämma skiten ur sina kunder, och istället hittat på andra sätt att tjäna pengra på vad de producerar. Men filmindustrin har aldrig handlat om att göra film. Det har alltid varit en skådeplats för gränslös girighet och småaktighet med juridiska krig som följd. Och tja... Man får ju onekligen sova som man bäddar.