Ett kort tillägg till lunchens funderingar
Jag fick följande kommentar från Martin till tidigare inlägg:
"Oj, liberala marknadshyror och kollektivistiska välfärdsrättigheter på samma gång. Så svenskt lagom det blev; ett tydligt fall av att både ha kvar kakan och äta den.
Utveckla gärna dina tankar om rättigheter."
Eftersom det här är en blogg som handlar om politik och där meningen i stort sett är att skapa diskussion så vore det sällsynt dumt av mig att inte utveckla mina tankar.
Jag tänker mig att alla har rätt till en bostad. Detta är också fastslaget i FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Jag tror att marknadsekonomi är det bästa sättet att lösa problematiken på. Detta blir att gå lite djupare i frågan än vad jag tänkte, för hyror och liknande är inte enda skälet till att det inte byggs. NIMBY är ett annat stort skäl, eller snarare problemet med att ta fram detaljplaner för områden utan att befolkningen runtomkring går i taket. Folk tror nämligen att de äger sin utsikt, och även om man inser att människor måste få bo någonstans anser man ofta att dessa som inte har någonstans att bo kan få bo någon annanstans. Den lösning jag förespråkar förutsätter mindre medbestämmande än vad vi har idag. Idag är det principiellt möjligt för en enda person att överklaga beslut upp till regeringsnivå. Detta är ett skäl till att varje detaljplan idag tar i snitt 3 år att få igenom och motsvarar cirka 15 procent av projektets totala kostnad. Det är orättvist mot i stort sett alla att så mycket pengar försvinner i byråkrati, men främst är det orättvist för de kommande hyresgästerna eftersom de vackert får betala för sina grannars mjäkiga inställning.
I alla fall så är jag övertygad om att en liberalisering och successivt införande av marknadsvillkor på hela bostadsmarknaden kommer att skapa bostadsalternativ för alla. Man kan i stort sett ta vilken bransch som helst. När det gäller mat finns många alternativ utefter vad människor har råd att efterfråga. Det finns inga skäl till att bostadsmarknaden inte skulle kunna utvecklas åt det hållet. Självklart kommer hyrorna att gå upp där boendet är attraktivt, det hör till sakens natur. Men samtidigt kommer den också att gå ner där färre människor vill bo. På så sätt så vinner man ju faktiskt i någon mån på att bo där få vill bo. Idag är den vinsten inte proportiornerlig mot nackdelarna, men skulle kunna bli det. Jag tror det skulle balansera fördelarna och nackdelarna med att bo centralt kontra i utkanten och förutsatt att man får igång byggandet så tror jag att marknaden kommer skapa tillgång på bostäder om det finns en efterfrågan, och det gör det ju.
Jag ser ingen motsättning i att marknaden inte skulle kunna tillgodose rätten till bostad. Det kan kanske tyckas som att jag vill äta kakan och ha den kvar samtidigt, men som sagt ser jag inte motsättningen. Jag ser det mer som att jag får äta en kaka med både grädde och glass. Och det är alltid gott!
Du är i min mening helt rätt ute vad gäller att låta marknadens prisdynamik lösa problemet med tillgång på bostäder. Planekonomiskt angreppssätt leder alltid till bristsituationer och köer, då det tar bort incitament och leder till felallokering av kapital.
Vad gäller ditt rättighetstänkande svajar det dock betänkligt, om du ämnar vara någorlunda konsistent i din idéportfölj. Här handlar det alltså om negativa eller frihetliga rättigheter å ena sidan och positiva välfärdsrättigheter å andra sidan.
FN:s deklaration stolpar upp båda sorterna, men låt oss inte glömma att FN är sina medlemsländer, och deklarationen är en kompromiss mellan olika ideologier. Den är alltså inte den objektiva sanningen, var sig ur en ideologisk eller moralfilosofisk ståndpunkt. De är också öppna för viss tolkning; innebär exempelvis rätten till egendom att staten får beskatta sina medborgare eller inte?
Du har dina frihetliga rättigheter, bland andra rätten till det egna livet och rätten till egendom. Dessa rättigheter innebär en frihet att agera, exempelvis för att upprätthålla det egna livet eller att behålla den eventuella frukten av din egen ansträngning; andra människor skyldighet är endast att inte agera för att hindra dig, alltså negativa rättigheter. Välfärdsrättigheterna däremot; rätten till bostad, rätten till hälsa, etc, ålägger andra människor en positiv skyldighet att tillgodose dessa för att inte kränka din rättighet. I detta resonemang ser vi en tydlig skiljelinje mellan liberalism och kollektivism, och det var nog ditt resonemang i detta gränsland jag var mest nyfiken på, med tanke på din annars tämligen liberala åsiktsprofil.