Min Vision

Det nya modeordet inom stadsplanering verkar vara "blandstaden". Jag sitter och ser på ett seminarium som spelades in under årets almedalsvecka. Mycket intressant och givande. Jag är inte ens igenom hälften, men jag har inte brottom. Vill du se det själv så finns det upplagt på Yimbys sida, exempelvis på:

http://gbg.yimby.se/2012/07/almedalen-dags-for-en-sta_1164.html

Det finns många intressanta frågeställningar runt stadsplanering och det berör hela landet och befolkningen. Effektiva städer skapar jobb och samlar kreativitet och innovation. Detta stärker landets konkurrenskraft. Vidare bor en allt större del av befolkningen i staden, så allt fler påverkas väldigt direkt av hur städer fungerar. Och i det läget är det intressant att fundera runt vad staden är, för vem den är till för och vilka värden som ska prioriteras.

Värden som är viktiga för mig relaterar till människa. Staden ska vara till för människor i första hand. Stadens existensberättigande känner jag är att den sammanför människor, kreativitet, idéer, varoror och tjänster. Staden är plattformen för utbyte och den innovation det leder till. Staden ska inbjuda till möten, sammanföra människor så att stora ting kan bli till. Det är här det här med blandstaden kommer in.

Blandstad är något ganska komplext som går in i väldigt många aspekter och frågor. Det är ett långt mer komplext koncept än det vi använt tidigare, den uppdelade staden. Det är den som vi växt upp i. Den där allting ska vara för sig på sin kant så att man nästan måste ta bilen mellan jobbet, rekreationscentra, affärer och hemmet. Det är förhållandevis enkelt att planera uppdelat, det är svårt att planera integrerat. Vi söker gärna systematik och gör gärna abstraktioner så att vi kan formulera större byggblock eller pusselbitar. Vill man integrera så måste pusselbitarna hållas mycket mindre än om man bygger stora ytor i taget per funktion.

Men det integrerade är bättre, och ger en människovänligare stad. En stad som är beroende av bilen för att varje liten uppgift ska kunna utföras kan inte samtidigt vara människovänlig. Tvärt om är de motsatser. Bilstäder och bilstråk skrämmer bort människor och det blir en ond cirkel av det. Vi kan se det tydligt när det gäller barns resor till skolan. Idag är som jag bloggat om tidigare det största säkerhetsproblemet vid skolor alla föräldrar som kör sina barn. Situationen uppkommer eftersom varje förälder som väljer att köra sitt barn ökar osäkerheten så att de som är mindre trygghetsnarkomaner också börjar känna att de måste skjutsa sina barn och därmed ökar osäkerheten vilket leder till... och så fortsätter det då alltså vidare.

När det gäller vuxna som rör sig utanför bilen är det inte lika självklart, men det är samma mekanism. Det finns mätningar som visar på att ökad trafikmängd längs gator minskar antalet som vågar sig ut utan bilen. Så det finns alltså en stark intressekonflikt mellan en bilvänlig stad och en människovänlig. Men tyvärr har bilen blivit fundamentalt viktig i vårt samhälle. Min far uttryckte det som att utan körkort riskerar man att tvingas leva som en andra klassens medborgare. Jag vet inte om det stämmer, men om det gör det så har vi skapat oss ett samhälle där många inte får plats. Barns rörelsefrihet minskar ju mot noll som jag redan bloggat om, samma sak gäller för äldre. Även personer med funktionshinder som gör körkort till en omöjlighet drabbas.

Ett vanligt sätt att definiera beroende är att det medför att man börjar försaka sitt sociala liv, slutar bry sig om sina medmänniskor. Lyfter man det lite så är det inte långt ifrån det osunda förhållandet samhället har till bilen. Vi struntar i att vi allvarligt begränsar vissa grupper i samhällets rätt till fri rörlighet. Lösningen har VTI redan pekat på när de skriver att man måste titta på hur man kan skapa möjligheter att leva i staden utan bil. Utmaningarna handlar mycket om det blandstaden löser. Det handlar om förtätning, kortare avstånd, integrering... Man ska kunna nå det urbana utbudet utan att ta omvägen via en tung plåtburk kort sagt.

För att blandstaden ska bli människovänlig krävs att man kraftigt nedprioriterar bilismen från gud-status till någonstans nedanför yteffektivare och säkrare transportsätt såsom kollektivtrafik, cykling och promenering. Det kräver att man tar bort alla bilsubventioner och vågar tilldela bilen mindre yta och krångligare rutter. Som Anna Niska, cykelforskare vid VTI, så vackert sa det:

"Det ska inte vara cyklisterna och fotgängarna som ska behöva ta omvägar och anpassa sig i trafiksystemet, utan det ska i så fall vara biltrafiken som tar omvägar"

Vad det konkret handlar om är bland annat att överlåta till marknaden att lösa p-platser istället för att framtvinga billiga p-platser överallt via parkeringsnormen. Idag kostar det 500 000 att bygga en parkeringsplats för en bil under mark i Göteborg. Om man ska få rimlig avkastning på investeringen skulle det kosta betydligt mer att hyra en plats där än dagens 500-1000kr. Det kan röra sig om det tredubbla eller mer som idag betalas genom påslag på lokalhyror och via skattesedeln. Med andra ord betalar de som inte har bil för att de som har bil ska få billig parkering. Det finns fler bilsubventioner som också måste bort, men parkeringsnormen är den största boven. Kravet på tillgång stora (och dyra) parkeringsytor är en av bilens akilleshälar. Det är inte mer än rimligt att bilägarna själva får stå för kostnaden att kräva ytan av ett kontor (ca 16 kvadratmeter) för att ställa sitt fordon på. När det här med parkeringsplatser blir mer komplicerat och dyrt, dvs bilägarna får stå för hela notan själva och inte parasitera på andra, så kommer andelen som finner andra sätt att ta sig fram som attraktiva att öka. Och för den som undrar är jag själv bilägare (även om jag undviker att köra bil i möjligaste mån, jag föredrar cykeln), jag vet precis hur dyrt det känns redan nu. Men jag anser att det inte är mer än rimligt att jag som efterfrågar också betalar.

Ett ytterligare problem som bilismen orsakar är trängsel. Detta löser man gärna med enorma motorvägar vilket i sin tur skapar barriärer i staden. I Göteborg är E20, E6 och Rv 40 effektiva murar som delar upp staden och hindrar människor från att röra sig. Endast på vissa punkter kan man korsa. När jag cyklar så är det största krånglet i regel att cykla runt motorvägarna. I den ideala staden finns inte behovet av så stora, farliga och otrevliga vägar att man måste bygga broar eller tunnlar för att kunna korsa dem. Motorvägarna orsakar inte bara buller, ohälsa och luftföroreningar utan motverkar också syftet med blandstaden, integreringen. 

Men bilen är inte den enda heliga kon som måste slaktas för att man ska kunna bygga en människovänlig blandstad. Minst lika viktigt är det att arbeta med att säkerställa att man istället för att glesa ut staden med lågkvalitativa grönområden, gräsplättar och annan orörd natur, säkerställer att de grönområden som finns i staden är högkvalitativa och väl använda parker som erbjuder stadsborna livskvalitet. Ingen blir glad av en gräsplätt eller en 7 meter bred yta med orörd snårskog. Jag vet att dessa ytor uppskattas av djurlivet, men jag tror att alla ytor utanför staden uppskattas ännu mer. Ju mindre gräsplättar vi sprider ut inne i staden desto mindre mark behöver vi exploatera totalt sett. Och det finns dessutom ingen motsättning mellan välplanerade parker och attraktiva miljöer för djurlivet.

Vi måste också minska NIMBY- inflytandet. En stad är i ständig förändring och då får man köpa att vissa delar får en arkitektur som man inte själv uppskattar. En bra blandstad ska erbjuda många olika miljöer och områden, och då finns det antagligen någont område med en utformning man uppskattar. Ett stort problem vi har idag är att olika områden erbjuder markant olika livskvalitet. Det måste vi arbeta oss ifrån. Många områden erbjuder också något som inte efterfrågas, det vill säga steril förort med likadana låghus med lågkvalitativa grönområden och enorma bilparkeringar mil efter mil. Det som efterfrågas är tät och urban stadsmiljö, det är där som trycket är som störst. Då måste det också rimligen vara sådan miljö som i första hand ska skapas. Dessa områden kan divergera rent arkitektoriskt. Kan vi skapa en tillräckligt hög rörlighet på bomarknaden är det inget problem. Trivs man inte med att det råkade bli fel arkitektur i närheten så kan man ju alltid flytta några kvarter bort. Det kräver effektivare ytallokering och långt bättre förbindelser och en större och växande föränderlig stadskärna. Allt detta hindrar idag NIMBY effektivt.

Vi behöver göra upp med vår historia och oss själva för att kunna bygga internationellt konkurrenskraftiga städer och storstadsregioner som kan utgöra grogrunder för företagande och innovation. Det finns fler heliga kor att slakta. För att nå dit krävs att staten lättar på regleringarna en smula och samtidigt gör en viljeyttring om att vi ska bygga städer istället för oändliga förorter. Det krävs att kommuner använder de verktyg som står till förfogande bättre och det krävs att privata aktörer ges möjlighet att ta initiativ och bidra. Det krävs genomtänkta satsningar på långsiktigt hållbar infrastruktur som ger staden förutsättningar att växa. Problemet är bara att vi inte har tid att vänta tills imorgon. Vi borde börja genast, helst igår. Så vad väntar vi på?