Min Vision

Det går liksom i perioder, men återkommer verkar det alltid göra. Det här fenomenet att diskutera en "barnfattigdom" som tydligen ökar. Jag ska för en gångs skull försöka att sluta vända på orden. Definitionsmässigt är alla eller inga barn fattiga då barn inte har ägande. Barn används som slagträ i debatten, man pratar egentligen om föräldrarnas ekonomiska situation. Jag har skrivit det ett par gånger tidigare mera utförligt, så jag lämnar det därmed därhän.

Det är Rädda Barnen som har kommit ut med en ny rapport. Jag såg på TV4-nyheterna om saken och har också uppmärksammat att det blivit en stor grej på Politometern. Stora feta rubriker om barnfattigdomen. Bland annat en debattartikel på SvD Brännpunkt och en artikel på SVT. Denna gången verkar man dock ha använt ett absolut fattigdomsbegrepp. Det är ju bra. Man har insett att det inte är dåligt när människor får det bättre, vilket är en konsekvens av definitionen av relativ fattigdom.

Det är alarmerande att man får att 13% av alla barn växer upp med föräldrar som har en dålig ekonomi. Om jag inte minns fel så handlar det om disponabel nettoinkomst efter alla bidrag på mindre än 11 424 kr för ensamstående med ett barn och 17 470 kr för familj med två vuxna och två barn. Disponabel nettoinkomst är summan av bidrag, löner etc minus skatter. Det är svårt att veta exakt vad det här beror på. Ökningen är som störst bland ensamstående. Inget som i sig är speciellt anmärkningsvärt, jag skulle kalla det förväntat. Tidigare var kärnfamiljen norm och då är man två vuxna som delar på kostnader för boende och annat. Om den ena lönen var hög kunde det kompensera för att den andra kanske var låg eller obefintlig. När människor i större utsträckning väljer att vara ensamstående blir kostnaden varje vuxen måste bära för boende och liknande betydligt större. Samtidigt blir sårbarheten större. Skattebetalarna får agera "den andra parten" i familjen.

Det är i alla fall i de banorna de röster som gör sig hörda i artiklarna tänker. Det heter att "barnen kan inte vänta" och liknande. Det är i sig sant. Sen kommer då kraven. Det heter att "staten måste ta ansvar". Med andra ord kräver man att skattebetalarna i än större utsträckning ska hjälpa till att betala.

Jag tycker det är hemskt att läsa historierna. Barn som berättar om hur de försöker tiga om vad de upplever som pinsamt, sin fattigdom. Det sociala stigmat. Den andra sidan av historien är att vi vet att dessa barn har svårare att klara av sin skolgång. Rent statistiskt föds man in i ett utanförskap som är enormt svårt att bryta. Det är ett utanförskap som så att säga "går i arv".

Samtidigt vill jag fundera lite runt det hela. Jag påstår att barn är något man i regel väljer. Ja, det finns de kvinnor som blir våldtagna, det finns de som blir gravida och inte hinner få besked innan abort-tidsspannet löpt ut, men det är en klar minoritet. Det är klart det finns enskilda fall, men det är ju inte rimligt att utforma generella system för att hantera vad som måste betraktas som klara undantag! Så jag kommer inte att hantera dessa undantag i den här texten, jag är övertygad om att trygghetssystemen måste bygga på generella fall.

Det är väldigt hårt att säga, men val har konsekvenser. Människor måste stå för de val de gör. Att välja att skaffa barn när det saknas ekonomiska marginaler är ett val som tyvärr har konsekvenser. Samhället kan hjälpa de här barnen genom att garantera en lägsta standard, och det görs redan via socialbidrag. Samhället hjälper också till med bostadskostnaden via bostasbidraget. Samhället garanterar alltså en lägstanivå, en nivå man inte kan falla under så länge man följer de regler som finns. Den lägstanivån är inte hög, men den ger i alla fall tak över huvudet och mat på bordet. Men man kan inte begära av samhället att göra mer. Det är skattebetalarnas pengar vi pratar om. Skattebetalarna ska inte utgöra en syntes för en partner och den ekonomiska stabilitet en sådan utgör, ej heller kompensera fullt för att vissa föräldrar gör ekonomiskt sett oansvariga val. Skattebetalarna ska inte utgöra något annat än en absolut nödlösning, inte plan A, B eller C. Skattebetalarna är plan ö.

Några intressanta betraktelser man kan göra här är att vi under åtminstone hela min livstid har fört en politik som syftat till att slå sönder normen omkring kärnfamiljen. Jag vill inte hävda kärnfamiljens suveränitet på något sätt, men det är en ekonomiskt någorlunda trygg konstruktion. Och nu ser vi tydliga resultat. Barn far illa på grund av att allt fler föräldrar inte kan hålla ihop. Det ökar kostnaderna för föräldrarna eftersom flera fasta kostnader dubbleras och minskar tryggheten, ökar sårbarheten. Det har till och med gått så långt att man vill erbjuda assisterad befruktning av ensamma kvinnor. Samtidigt får vi nu siffror på att ensamstående föräldrar har markant högre sannolikhet att hamna i ekonomiskt trubbel. Alltså kommer kraven att öka på samhället. Skattebetalarna får i ökande grad utgöra syntes "mannen" i förhållandet. Då kan man fundera på jämställdheten i att ge kvinnor den absoluta rätten till föräldrarskap samtidigt som man skickar notan till de som förvärvsarbetar i störst utsträckning, männen. Jag ska inte dra några stora växlar på det, men det känns lite märkligt att ta ett sådant beslut samtidigt som man vet att partnerlyckan avgör barnets ekonomiska trygghet.

En annan aspekt är självklart jobben. Arbetslösheten är på tok för hög i det här landet till följd av ett alldeles för starkt fack som ställer orimliga och oflexibla krav på arbetsgivarna samt en i stort sett obefintlig näringslivs- och innovationspolitik. Det fanns länge en politisk vilja inom de då regerande socialdemokraterna att hålla antalet arbetsgivare så lågt som möjligt. Man valde att premiera bolag som redan var stora och därmed gjorde man det svårt för mindre företag att utmana. Som resultat är få av de 50 största bolagen i Sverige startade efter 1930. Jag erkänner att det tar tid att bygga stora företag, men det tar inte 80 år. Åtminstone hälften borde rimligen kunna ha startats 1950 och -60, under efterkrigstidens guldålder, men så är inte fallet. För det fanns en politisk vilja att se till att det fanns få stora arbetsgivare. Det passar bra in i den socialistiska tanken. Från början var planen att socialisera företagen men det blev till slut politiskt omöjligt. I stort sett har man satt konjunktur och marknadsekonomiska mekanismer med mera helt ur spel vilket helt har hämmat förnyelsen i branschen. Nu när de gamla trostjänarna börjar få det knaggligt och det hade behövts nya näringar finns inga bolag som kan ta vid. De hindras aktivt av lagstiftningen från att bli tillräckligt stora.

För att råda bot på delar av arbetslösheten krävs att man liberaliserar, att man förenklar skatteregler och gör det lönsamt att riskera tid och kapital i att bygga långsiktigt hållbara verksamheter. Man ska kunna tjäna på att skapa arbetstillfällen helt enkelt. Vi måste göra det lättare för företag att expandera både från små firmor med inga eller bara ett fåtal anställda till mindre företag med tiotalet anställda och från det läget vidare till allt större företag. Min åsikt är att problemet i det här landet är att vi diskuterar hur vi ska hantera arbetslösheten snarare än hur vi ska göra det lönsamt att driva företag och anställa personer och därmed få en tillväxt av företag och arbetstillfällen. Får fler människor jobb, fler föräldrar jobb, så minskar den så kallade barnfattigdomen på sikt.

Det kan vara viktigt att nämna också att de här siffrorna presenteras efter stora ekonomiska kriser. Nationer har i stort sett konkursat. Miljoner människor har förlorat sina arbeten och hundratals företag har gått omkull. Vi i Sverige har fortfarande råd med de trygghetssystem vi har. Vi har välskötta stadsfinanser helt enkelt. Detta bland annat till följd av en restriktiv politik vad gäller bidrag. Ökar vi bidragen kostar det pengar. Mer pengar som måste komma från skattebetalarnas plånböcker. Med högre skattesatser minskar privatpersonens incitament att arbeta, det blir ändå en så liten skillnad mot att gå på bidrag. Det blir mer olönsamt för privatekonomin att göra det som är bra för samhällsekonomi. Det öppnar upp för svartjobb, fiffel och så vidare. Sannolikt ligger Sverige över en intressant brytpunkt som kan beskrivas som den punkt då den totala skatteinkomsten är som högst. Skatt över den nivån hämmar arbete och omsättning av pengar så att totalsumman man får in blir lägre. Skatt under den nivån blir ju av förklarliga skäl också mindre pengar. Visst kanske vi har människor som är fattiga i Sverige. Men vi kan i alla fall fortfarande erbjuda stöd. Det är inte ett stort stöd som sagt. Men ingen behöver gå hungrig eller sakna någonstans att bo. Det är ju mer än vad man kan säga om exempelvis Greklands förmåga just nu som tidigare haft en politik som baserat sig på ekonomiskt oförsvarbara förmåner till "alla".