Våra valda parasiter
Där det finns pengar finns vanligen också människor som vill ha sin del av kakan. Vissa tillför ett mervärde och ska rätteligen också ha en del, men andra parasiterar. Jag har hört alltifrån bidragstagare till foster beskrivas som parasiter. Det är ju i en mening sant. Man lever på värdorganismen, kvinnan eller samhället, utan att ge någonting tillbaks. Men det är inte dessa parasiter som jag avser här.
DN aktualiserar i en artikel en helt annan typ av parasiter. Den här typen av parasiter ser inte ut som de klassiska parasiterna man tänker sig, dvs antingen nån ful märklig biologisk tingest eller någon bidragstagare med smutsig t-shirt och mjukisbyxor (nu vet jag att bidragstagare generellt sett inte ser ut så, jag överdriver och målar upp en nidbild som matchar regeringens syn på fenomenet). Nej, de här parasiterna har kostym, slips, och har finta titlar i bagaget. De är politiker som åkt ur riksdagen och som inte hittat nya jobb.
Enligt artikeln kostar dessa skattebetalarna hisnande 63,3 miljoner kronor. Med tanke på att det rör sig om en tämligen liten grupp personer är det anmärkningsvärt höga siffror. Det är mycket pengar helt enkelt, som vissa personer får på väldigt gamla meriter.
Så som jag ser det finns det två viktiga perspektiv. Det första är att politiker är folkvalda och alltså är anställda under ett avtal som gör att anställningstryggheten är låg. Det finns ingen LAS för politiker. Vill folket eller de inom partiet som skriver listor inte ha kvar en så åker man ut. Detta motiverar en bärande fallskärm. En människa som inte har rätt till anställningstrygghet bör kompenseras med visst mått av omställningsförutsättningar.
Det andra perspektivet är att personer som inte gör något inte rimligen bör få betalt för detta, att samma system ska gälla alla och att ingen ska tillåtas parasitera bara för att, utan att alla ska kämpa för att vara med och bidra istället.
De här förmånerna har jag sett skyllas på "kapitalismen". Det är helt fel att skylla den på "kapitalet". Kapitalism är näringsfrihet, rätten att få äga och nyttja produktionsresurser till att skapa mervärden. Kapitalism har inte det minsta med politikerförmåner att göra. Det som har skapat det här läget är en socialdemokratisk regim som konternuerligt härskat under praktiskt taget ett helt sekel. Korporativismen snarare än kapitalismen med andra ord. Men vänster brukar ju dra fram sin hamdocka som heter "kapitalism" och som symboliserar allt ont i världen när helst det finns samhällsproblem man inte vill inse att man själv varit med och stöttat som stödparti. Det är ju som bekant kapitalismens fel att politiker inte ställer krav på kvalitet i upphandlingar av vård också med mera.
Diskussionen om politikerförmåner är alltid en avvägning. En avvägning mellan de intressen jag nämnde ovan, att inte slösa på samhällets resurser men samtidigt ge politiker en rimlig chans att hitta ett nytt jobb. Den här typen av siffror visar att man just nu gör en avvägning som gynnar politikerna orimligt mycket på skattebetalarnas bekostnad. Det är inte bra. Jag tycker det vittnar om dålig förståelse för hur det fungerar att arbeta som politiker att kräva att förmånerna helt ska avskaffas. Konceptuellt är det viktiga och bra saker. Det ger ett uns av trygghet till personer som inte kan garanteras anställningstrygghet. Men idag håller politikers fallskärm 15 år om man passerar gränsen 3 år i riksdagen. Detta är väldigt länge. Efter två år mandatperioder det om jag inte minns helt fel livstid. Det borde räcka med 10 månader för att ge avdankade politiker möjlighet att hitta riktiga jobb. Lyckas man inte är det tillbaka till de ordninära trygghetssystemen. Arbetslinjen bör gälla alla. Då kan man inte undantas bara för att man råkar ha suttit som folkvald i så mycket som 15 år upp till resten av sitt liv. Det är ett utmärkt exempel på hur politiker berikar sig på folkets bekostnad och sviker väljarnas förtroende. Som tur väl är så har partierna insett att folk börjar vakna och att festen lider mot sitt slut och har nu börjat ställa krav på att minska förmånerna. Men sannolikt kommer väl ingen vilja ta i mer än absolut minsta möjliga. För man ska inte glömma att det är sina egna förmåner de beslutar om. Det är alltid jobbigare att ta beslut när skon klämmer runt ens egen fot.
