Min Vision

Jag avser lyfta frågan om utformandet av cykelinfrastruktur. Ett ämne som är viktigt ur många olika synvinklar. En väl utformad cykelinfrastruktur är något som är samhällsekonomiskt lönsamt, uppmuntrar till en hälsosam och hållbar livsstil, samt skapar förutsättningar för klimatsmarta persontransporter. En väl fungerande cykelinfrastruktur har potential att kraftigt minska bilberoendet för stadsbon och erbjuder en lösning på de enorma trängselproblem som bilen orsakar (snabb info är att en bil upptar minst lika mycket plats som 15 cyklister). Cyklism ökar också trafiksäkerheten. Så det finns många skäl att satsa på cykeln, men satsningarna måste handla om mer än hur många kilometer "cykelbana" man målar ut på vägarna som sedan taxibilar och lastbilar använder för parkering och lastning. Som med allt annat handlar det ytterst om HUR pengarna används.

Det brittiska nyhetsankaret Jon Snow använder cykeln dagligen för pendling. Han är tillräckligt cool för att parlamentet i Storbritannien ska bjuda in honom och lyssna på vad han har att säga om förutsättningar för cyklism och hur det bör utformas och utvecklas. Snow riktar skarp kritik mot hur man bedriver arbetet med cykelinfrastrukturen i London. Det verkar vara lite som i Sverige. När något ska byggas så planeras en stor bilväg som ska ta hand om alla bilar. Sedan kommer man på att "oj, det fanns cyklar också..." och pytsar ut lite färg i bilvägen. Snow's kommentar till det är "how dare they put paint on the road!". Han kritiserar även annat samt levererar förslag på hur man kan förbättra läget för cyklism och därmed öka andelen transporter som sker med cykeln. Se själva:

Snow slår också fast något viktigt under de första sekunderna i filmen. Cyklismen ökar, men infrastrukturen byggs inte för att hantera det. Läget på den fronten är helt dött, stilla, "static". Sen kommer det absolut viktigaste, nämligen följande: "There is paint on the road, which is not infrastructure". Jag översätter: "Det finns färg på bilvägen, vilket INTE är infrastruktur". Han glömmer dock tyvärr den andra avarten, kanske för att den inte finns i London, nämligen "färg på trottoaren". Eller ännu värre, gång/cykelväg. Det finns ett antal olika skäl till att "färg på vägen" och GC-väg inte är fungerande infrastruktur.

Det första är att det upplevs otryggt och är osäkert att cykla bland bilar. Bilister upplever också cyklister som ett störningsmoment och respekterar inte heller alltid cykelbanor utan parkerar eller stannar så att hela cykelbanan blockeras. Vad gäller trottoar-målningar och likanande är otrygghet också ett problem, fast här för att fotgängare upplever det otryggt med cyklar som svichar förbi nära inpå. Detta är dock inte ett reellt säkerhetsproblem, det är så litet att det saknas statistik för olyckor där cyklister mejjat ner fotgängare. Det fungerar helt enkelt dåligt att kombinera trafikslag med helt olika förutsättningar. Fotgängaren rör sig slumpmässigt och långsamt samt betraktar sig sällan som trafikant. Cyklisten framför ett fordon i gentemot fotgängaren relativt hög hastighet, men relativt bilen en låg hastighet. Cyklisten är också liten och oskyddad vilket medför stora säkerhetsproblem när man ska röra sig bland fordon där föraren har dålig möjlighet till uppsikt (vilket gäller bil, lastbil etc).

Det andra är att "färg på vägen" helt enkelt inte duger för att märka ut en cykelbana för alla. Det handlar alltså om tillgänglighet till samhället även för grupper som inte har förmåga att se uppmärkning, synskadade helt enkelt. Använder man exempelvis en vit käpp så märker man inte om man är mitt på cykelbanan eller mitt på gångbanan. Lurigt läge... Genom en dåligt utformad cykelinfrastruktur försämras tillgängligheten kraftigt för synskadade till samhället. Vad som krävs är fysisk avskiljning mellan trottoar och cykelbana. Kanter som kan uppfattas både av personer med bra, dålig och obefintlig syn. Jag själv har normal syn, men kommer allt som oftast på mig med att gå på cykelbanan. Som fotgängare ser man inte cykelbanan, ens om man som jag cyklar ofta. Hur ska då personer med dålig syn och personer utan syn upptäcka den? Det är ju en gåta redan hur personer med normal syn som inte cyklar ska se att det finns en cykelbana...

Röd asfalt löser halva problemet. Andra halvan kräver kantsten eller nivåskillnad. Vidare krävs det att man slutar upp med sammanblandningen av cyklister och fotgängare. Att göra så skapar inte bara onödig friktion. Det förhindrar blinda och synskadade att röra sig i samhället. Samhället ska vara tillgängligt för alla, oavsett om man råkar ha bra eller dåliga ögon. Detta är ett problem som synskadades riksförbund påtalat och faktiskt krävt en lösning för. Man måste börja se cykeln som vad det är, ett fortskaffningsmedel, ett fordon, och skapa infrastruktur för det. Fordon och fotgängare ska inte dela yta. När fotgängare måste korsa cykelbanor bör det finnas övergångsställen. Det ska vara tydligt vem som ska vara vart. På så sätt kan alla ta sig fram säkrare, tryggare, snabbare och smidigare, helt oavsett om man råkar ha bra eller dålig syn.

Cykeln ÄR ett fortskaffningsmedel, ett fordon, men så länge infrastrukturen byggs för att vara ett utflyktsmål på sommaren, någon slags rekreationsaktivitet för turister, så kommer inte cykling att vara ett alternativ för annat än inbitna entusiaster, och infrastrukturen kommer göra det svårt för synskadade att ta sig fram. Cykeln har potential att lösa många problem. Det är till och med samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på, vilket förbifarten i Stockholm inte är. Så...

"How dare they put paint on the road?!"