Min Vision

Jag har lämnat in cykeln på första helservicen. Det kommer inte bli billigt. Hela drivlinan ska bytas och bromsarna ska ses över och så vidare. Jag känner mig dessutom helt handikappad utan min cykel, och börjar få abstinensbesvär. Kanske inte riktigt, men det var en märklig känsla att inte cykla hem från staden. I ett försök att lindra abstinensen så blir det att cykelblogga istället!

Idag tänkte jag blogga om upplevelse, den upplevelse som en trafikant får av den infrastruktur som denne ska använda sig utav. Det är ett ganska abstrakt och lite flummigt begrepp. Men jag tänker göra det enkelt för mig. Jag kommer betrakta två upplevelser. Upplevelsen av en konsekvent infrastruktur med mycket igenkänningsfaktorer kontra upplevelsen av motsatsen.

Jag ska börja med upplevelsen av en konsekvent infrastruktur. Med detta menar jag att igenkänningsfaktorn är hög. Det handlar om att varje refug märks ut på ett likartat sätt, att skyltar finns på förväntade platser och att vägen är målad i överenstämmelse med skyltar och så vidare. Oavsett om korsningen råkar vara i Stockholm, Göteborg eller Umeå så ska jag kunna känna igen mig. Markeringar, skyltning och planering ska skapa en liknande upplevelse.

Detta är något man tagit på allvar när det gäller planering för bil. Ja, det finns märkliga undantag och avarter. Men de är just undantag och avarter. De absolut flesta undantag och avarter hittar man på extremt lågtrafikerade småvägar. Det kan vara en asfaltssnutt i ett industriområde någonstans bakom bortom i något hörn, någon villagata eller småväg. Vägar som mycket få är menade att använda. En liten minoritet av vältrafikerade trafiklösningar (det rör sig om ett tiotal eller så i Sverige känns det som) är också helt enkelt bara märkliga. Men även där har man ofta lagt ner energi på att i alla fall skylta om vad som gäller. Korsvägen är ett exempel på en trafiklösning som för bilisten lätt upplevs som lite konstig, men det finns i alla fall skyltar där man förväntar sig och följer man dem tar man sig ut ur trafiklösningen utan några större bekymmer.

Kontrasterar man med hur det funkar för cyklister är det tyvärr så att dessa märkliga lösningar är mer av regel. En cykelbana kan plötsligt utan förvarning upphöra och därmed tvinga ut cyklisten mitt i bilvägen, diskret trollas bort med hjälp av någon gatsten så det ser ut som en trottoar, plötsligt utan förvarning gå från att vara separerad cykel/gångbana till att bli gemensam cykel/gångbana och så vidare. Det finns otroligt många exempel på ställen där man lätt blir helt "mindfucked" när man försöker begripa hur man ska cykla igenom trafiklösningen. Skyltning existerar i stort sett inte, och i den mån det finns brukar den vara så otroligt liten och diskret att den är både svårupptäckt och svåläst. Detta säger jag, och då är jag ung. Jag funderar på hur pensionär August med lite nedsatt syn ska ha minsta möjlighet att avläsa cykelskyltarna? För bil är skyltarna typ... 5 gånger så stora och målade i färger som liksom lyser, eller i alla fall står ut mer från övrig omgivning.

Man kan ju fundera över vad infrastruktur är och vad god infrastruktur innebär. Ett viktigt kriterium som jag funderat ut handlar om just igenkänning. Det ska inte spela någon roll om jag är från Halmstad eller Uppsala. När jag vill cykla eller ta bilen i Malmö så ska det fungera smärtfritt. Jag ska lätt kunna läsa av situationerna och förstå hur jag förväntas handla. Detta är något som i stort sett gäller för biltrafiken. Men cykelinfrastrukturen är långt ifrån den nivån. Så många specialare som finns. Jag som aktiv året runt cykelpendlare känner att jag har dålig koll och då lägger jag ner ett antal timmar i veckan på att läsa bloggar om cykling där bland annat cykelregler försöks redas ut. Jag har då aldrig lagt ner tid på att läsa in mig på hur bilinfrastruktur funkar lokalt. Det är i stort sett självklart. Det fungerar som precis överallt annars i Sverige. Och ja, jag har körkort för bil så jag kan "trafikreglerna". Det är inte det som är problemet.

Inkonsekvent upplevelse av infrastrukturen förvirrar och försvårar. Det skapar rena säkerhetsrisker eftersom folk inte förstår hur de ska agera och dessutom hela tiden måste ha medvetna mentala processer igång som tar uppmärksamhet från att interagera med trafiken. Kanske borde jag cykla långsammare? Men om jag med bil hinner med att ta in all nödvändig information när jag kommer in mot en korsning i mellan 50 och 70 km/h, men inte klarar av det på cykel i mellan 15 och 25 km/h, är det inte snarare så att det är fel på infrastrukturen? Jag upplever att många cykelbanor är inte anpassade för fortskaffning, för resande. De finns till för flanerande för de boende i området typ. Det är i alla fall enda förklaringen jag ser till att man i så gott som alla trafiksituationer inte bryr sig om att skylta hur cyklisten ska agera, att man inte bryr sig om göra vägvisnings-skyltar på ett sätt så att man faktiskt kan läsa av dem utan att stanna precis framför och ta fram läsglasögon.

Jag tror den här ojämna upplevelsen tar energi och kraft i anspråk, försämrar trygghet och säkerhet och dessutom gör cykling onödigt meckigt och långsamt just på grund av komplexitetsnivån vid korsningar och andra trafiklösningar. Man blir gång på gång tvungen att stanna upp och försöka gissa vart det är tänkt att man ska cykla. Ofta kommer jag fram till slutsatsen att det inte är meningen att man ska cykla alls. Cykelbanorna ligger där de ligger för att man ska kunna skyffla undan långsamma cyklister från bilvägen, inte för att cyklister ska kunna komma fram någonstans.

Den här ojämna upplevelsen av infrastruktur tror jag är ett viktigt skäl till att inte fler cyklar. Det är så mycket enklare att ta bil, inte bara för att det är mindre fysiskt jobbigt utan också för att det är smidigare på andra plan. Det kräver mindre koll att framföra sin bil i 50 än att framföra sin cykel i 20. Jag tror att för att få fler att cykla måste man jobba med att skapa samma jämna upplevelse över hela cykelinfrastrukturen. Det måste finnas mönster som lätt känns igen och som skapar förutsägbarhet. Förutsägbarhet i hur interaktionen med andra ska funka, i hur man ska agera själv och i hur andra agerar runt omkring. Först då kommer cykling att kunna bli ett konkurrenskraftigt fortskaffningsmedel för en majoritet. Först när man börjar planera för cykeln som ett fortskaffningsmedel. Heureka!