Vem i hela fridens namn godkände den här urtrista och anskrämliga betong-klossen?
Söndagskrönika igen! När jag orkar och hinner, jag har inte söndagskrönikor som arbetsuppgift så då får det bli så. Hur som helst, trevlig läsning!
En fråga som kommer till mig då och då när jag besöker typiska svenska städers så kallade centrum är: "Vem i hela fridens namn godkände den här urtrista och anskrämliga betong-klossen?" Och det värsta är ju att det är inte begränsat till några få städer, utan stad efter stad man besöker ser i stort sett exakt lika ful, anskrämlig och genomtråkig ut. Som om samma arkitekt ritat varenda centrum. Det värsta är att det faktiskt inte är långt från sanningen. De flesta ritades på samma kontor i Stockholm tillhörande Konsumentkooperationen. Jag har hittat material i form av en dokumentär som behandlar några av de mörkaste åren för svensk stadsbyggnad. I efterhand pratar man om "Rivningshysteri". Det var år då historielösheten slog i alla tak som finns och hela välfungereande och långsiktigt hållbara stadskärnor revs till förmån för några få varuhus stora som flera stadskvarter med tillhörande lika stort parkeringshus samt trafikleder. Man skulle serva de bilburna kundernas behov. Det var 60- och 70-tal. "När Domus kom till stan".
Det finns en utmärkt dokumentär med just det namnet, det är alltså den jag har råkat påträffa, som beskriver det som hände. Den finns i alla sina delar på en trevlig blogg: stadsplanering.se. Dokumentären erbjuder ett djupdyk i vad som egentligen hände och borde vara obligatoriskt material på samhällskunskapen i skolan. Det var den enskilt största stadsförändringen som någonsin inträffat i Sverige. Så många pusselbitar faller på plats när man ser den.
Exempelvis då pusselbiten om vem, eller snarare vilka pundare som tillät detta. I många kommuner beskrivs omvandlingen som en toppstyrd process med låg lokal förankring. Särskilt mot slutet av epoken. Det handlade om en politisk trust som lierade sig med i synnerhet Konsumentkooperationen, som drev varuhuskedjan Domus. I praktiken satt en avdelning på Konsumentkooperationen och dikterade hur stadsplanerna i många av våra städer skulle se ut. Folkets makt sattes helt ur spel och vi hamnade i en varukedjornas diktatur. Varukedjorna ville maximera profit per kvadratmeter och de ville ha bästa läget i staden. Konceptet var enkelt: billiga material, inga utsmyckningar, ingen påkostad arkitektur. Och så varianter av samma ritning för att passa in standard-konceptet i de lokala städerna. Vilket äntligen då besvarar min frågeställning.
Det besvarar också vart många fula parkeringshus, parkeringsplatser och stora trafikleder kommer ifrån. Hela den här omvandlingen var central för att anpassa svenska städer efter bilen istället för människan. Det var så att säga i den här transformeringen som bilens särställning skapades. En explicit avsikt var nämligen som jag skrev ovan att serva de bilburna kunderna. Hela staden byggdes om runt det särintresset. Det var i en tid när alla skulle ha bil och bilen var välfärdssymbol nummer ett. Det framgår tydligt att icke-bilburna kunder var mer eller mindre icke-önskvärda kunder, och också i förlängningen icke-önskvärda, andra klassens, medborgare. Alla riktiga medborgare var ju bilburna kunder för vilka man byggde om staden. Svensson är ju inte dummare än att han lallar med. Det är ju bekvämt och smidigt med bil när hela städerna byggs om för den. Vem vill gå utomhus i den bullriga trafiken på de otrygga och tomma gatorna? Vem vill ta sig ut i den livsfarliga trafikmiljön på en oskyddad cykel?
Vad som hände sen vet vi. Idag är många av Domus-varuhusen ombyggda till gallerior. Likadana gallerior med i stort sett samma rikstäckande kedjor. Epoken med centrala jättevaruhus blev kortvarig. Ytterligare ett utmärkt exempel på att beslut som kortsigtigt verkar rationella ofta tenderar att vara motsatsen i det långa perspektivet. Problemet är väl att det idag finns alternativ som är bättre för de bilburna kunderna, externa köpcentrum. De är belägna vid motorvägar och är alltså lättare att ta sig till än galleriorna i city. Cityhandeln har länge varit på dekis. De stora och fula galleriorna omöjliggör helt enkelt sunda stadskärnor. Bostäderna flyttades ut i förorten, nu finns inte plats för lika många boende i centrum. Och då upphör ju stadskärnan i någon mening att finnas. Den fysiska platsen finns förstås kvar, men människorna i staden har inte sina mötesplatser och ärenden där längre.
Slutligen förklarar den här epoken PBL, Plan- och Byggnadslagen, som idag är väldigt förvaltande, om man får uttrycka sig milt. Det är enormt svårt att få till stånd projekt, antagligen för att motverka att en sådan våldtäkt på städer upprepas. Det ironiska i allt detta är att vi alltså är fast med den usla skiten som vi skrev om PBL för att hindra. Så nu kan vi inte ens bli av med skiten!
