Mer känslor än fakta i debatten om vinster i välfärden
Chefsredaktören på Dagens Samhälle, Mats Edman, blir den som äntligen pekar på vilken nivå debatten om vinster i välfärden ligger. Han lyckas i en debattartikel enkelt visa att diskussionen baseras på irrationella känslor, missuppfattningar och rena falsarier. Han visar helt enkelt att de som rasar mot vinster i välfärden inte har en aning om vad de pratar om, utan försöker vinna billiga politiska poäng genom att använda tom retorik.
Enligt Edman finns två underliggande premisser till debatten. Den första är att företagen inom skola, vård och omsorg gör stora vinstuttag och därmed dränerar välfärden på resurser. Den andra är att de privata utförarna inte har levererat förväntad kvalitet.
Båda premisserna är falska, vilket Edman visar i sin debattartikel. Den första premissen är enkelt att granska med ren fakta, svart på vitt. Finns att läsa för den som är intresserad. Alla företag måste redovisa sådant som vinstuttag och i stort sett inget av företagen som verkar i välfärdssektorn redovisar något ovanligt stort vinstuttag. De flesta bolagen saknar också skateplaneringsupplägg som möjligen skulle kunna förflytta vinsterna. Det är två enkla uppgifter som är mycket enkla att verifiera. Att oppositionen, som är de som motsätter sig vinster i välfärden, ägnar sig åt retorik snarare än att lägga fram liknande enkla ekonomiska fakta visar hur mycket retorik och hur lite sanning det finns att hämta i deras mångordiga fördömanden. Inom vinstförbudslägret är det istället känsloargumenten som frodas.
Det bör också göras en anmärkning vad gäller detta med att dränera välfärden på resurser. En privat aktör får inte mer pengar än en offentlig aktör för att bedriva sin verksamhet. Detta med att "dränera välfärden på resurser" är alltså rakt av retorik. Det fungerar inte så att exempelvis en privat vårdgivare skickar en räkning med godtyckligt belopp som sedan översätts rakt i vinster. Det är en helt absurd och löjlig tanke. En privat vårdgivare får lika mycket som en offentlig vårdgivare. Om det nu skulle dyka upp stora vinster på andra sidan, i resultatet, så betyder det att den privata vårdgivaren varit effektivare, gjort samma jobb med mindre resursslöseri. Inte att den privata vårdgivaren på något sätt stulit resurser från välfärden. Om det bara funnits en offentlig aktör hade varje vårdtimma kostat lika mycket, så vad denna dränering består i är oklart.
Den andra premissen är att privata vårdgivare inte har levererat den kvalitet som förväntades. Det är i och för sig möjligt förutsatt att man hade förväntningarna att allt skulle kosta en spottstyver och att himmelriket skulle komma med botemedel för alla sjukdomar och åkommor. Om man hade sådana förväntingar så vill jag påstå att man antingen är oerhört ointelligent eller hög på någon suspekt substans. Den kvalitet som rimligen förväntades var någonting likvärdigt med det offentliga alternativet. Edman visar med tre olika uppgifter att kvaliteten är likvärdig eller bättre för brukarna. Han berör också kort den vantolkade SNS-rapporten som ofta refereras i sammanhanget.
Edman tar också i indeldningen upp något som jag själv brukar ta upp i sammanhanget. "Vad är skillnaden på att göra vinst"? Varannan skattekrona används för att betala privata aktörer inom varierande områden, till företag som gör vinst. Det rör sig om en fjärdedel av vår BNP. Det handlar om 800 miljarder. Företag inom vård, skola och omsorg omsätter 80 miljarder kronor. Varför anses det så naturligt att företag som utvecklar mediciner eller skolmöbler gör vinst medan det är helt otänkbart, fel och förkastligt att göra vinst på att faktiskt utnyttja medicinerna eller skolmöblerna för att göra människor bättre? Medicinskt eller kunskapsmässigt i det här exemplet. Är det inte lika "fel" drivkraft att göra vinst när man skapar medicinerna som när man använder dem? Det hänger inte ihop, det är inte konsistent. LO tillhör de organisationer som högljutt skriker om non-profit i välfärdssektorn. Varför skriker de inte om non-profit i verkstadsindustrin, som ju levererar otroligt mycket till offentliga uppdragsgivare?
Det är hur som helst uppenbart mer känslor än fakta i debatten om vinster i välfärden. Vad man kan konstatera är att vinster i välfärden inte är någon genuin ondska. Företag i välfärdssektorn drivs under samma förutsättningar som vilka företag som helst. Företaget måste överleva, ha buffert för svåra år och kanske ge en slant över till ägarna. Såväl Volvo som Apple fungerar så, och även företag inom välfärdsbranschen fungerar så. Man kan ju önska att människor ska jobba gratis och pytsa in pengar någon annanstans ifrån när det går dåligt men avstå vinst när det går bra, men vem som helst inser att det inte är möjligt att driva en verksamhet under de förutsättningarna såvida man inte är filantrop och har ärvt en enorm förmögenhet i storleksklass Forbes top 100. Om det är vad som krävs för att man ska ha "rätt drivkraft" för att vara inom välfärdssektorn så kan vi ju börja med att sparka ut offentlig sektor därifrån som har vinstkrav om cirka 2 procent, och anställda som har den otroligt ofina idén för sig att göra vinst på sitt arbete. Snacka om "fel" drivkrafter! (OBS ironi).
Det känns så otroligt märkligt att en av de största politiska frågorna just nu enbart är en politisk fråga för att media och politiker medvetet eller omedvetet (jag hoppas innerligt på det sistnämnda även om det innebär att bäde media och halva politikerkåren är hopplöst förtappade) för befolkningen bakom ljuset genom att använda premisser som inte är något annat än rena myter. Det är helt uppåt väggarna att retorik tillåts få så stort genomslag när den så uppenbart står i strid med verkligheten. Saker blir ju som bekant inte sannare bara för att man står och upprepar dem likt ett mantra i natten. Det neda som möjligen händer är att man blir hes. Det minsta jag tycker man kan kräva av folkvalda politiker på riksplanet är att de använder premisser som är rimliga och som har stöd i verkligheten. Att de baserar sin argumentation på fakta och inte på myter. Visst finns det enskilda fall där saker gått snett för att företag eller offentig utförare inte skött sig. Men det är inte vanligt och det förekommer både inom privata och offentliga organisationer. Lägg ner att få det att framstå som att alla privata företag i branschen är onda utsugare när det inte stämmer!
För övrigt
Det går att göra en mycket intressant analys om hur det kommer sig att det är tillåtet att göra vinst på att kränga bussar till länstrafiken eller kränga medicin till vården och göra vinst på det, men inte på att exempelvis då göra vinst på att vårda. Vem vårdar och vem bygger bussar? Det är kvinnor som vårdar generellt sett om man ser till statistiken och män som bygger bussar generellt sett. Fler kvinnor väljer vården som inriktning och fler män väljer fordon. Notera nu att alla branscher (som helt eller delvis arbetar mot offentlig sektor) som drivs av övervägande män är det okej att göra vinst i. Alla branscher som drivs av övervägande kvinnor ses som suspekta och är inte okej att göra vinst inom.
http://www.dn.se/nyheter/asa-moberg-forbud-mot-vinst-galler-bara-inom-kvinnoyrken
http://thomasbohlmark.blogspot.se/2012/10/ar-det-bara-man-som-far-tjana-pengar.html
http://www.smp.se/nyheter/lobbyn/vinstforbud-i-valfarden-drabbar-kvinnor(3396372).gm
http://norrteljetidning.se/hem/2.7968/1.1848700-ett-drapslag-mot-okad-jamstalldhet
Som synes finns en del länkar som tar upp aspekten. Det är den enda rimliga förklaringen jag har sett hittills. Ja, förutom till extremvänsterns inställning som i princip är konsekvent. De vill ju göra kommunism av hela Sverige om de får välja själva och ha vinstförbud överallt. Det är förvisso logiskt, men Sovjets kollaps borde ha visat med all önskvärd tydlighet att det knappast är bra.
Jag hittade hit för jag gillar dina skriverier om cyklism på Newsmill.
Skillnaderna mellan att utveckla mediciner och att ge dem är inte svår att förstå om man lyssnar till andra argument än de till siffror kvantifierbara.
Du tog upp verkstadsindustrin som exempel:
Det är då ganska lätt utvärdera kvaliteten på det som levereras. Får man dåliga produkter är det också lätt att byta leverantör. Den som ämnar köpa produkterna kan också lätt överblicka och jämföra innan köpet.
Inget av detta är sant för välfärdstjänster, eftersom utvärderingen är svår, det krävs nya upphandlingar för att byta undermålig leverantör och de som ska nyttja tjänsterna dels ofta är svaga individer och dels inte har adekvat möjlighet att innan köp jämföra alternativen.
En dålig skola kan man inte bara slå igen och låtsas som om detta inte vore ett problem för alla de elever som just då går där.
Till detta kommer ett uppenbart bekymmer: Aktiebolagslagen frontalkrockar med samhällets förhoppningar på tjänsterna. Ägarnas krav på vinst rimmar illa med klienternas krav på bättre vård. Då får man otrevliga problem med siffertrixande, risktagande och inte minst en lojalitetskonflikt när t.ex. en läkare måste välja mellan yrkesetik och sin arbetsgivares önskemål. Nya sätt att redovisa antal bäddar och liknande uppkommer i takt med nya sätt att mäta. Det finns en del riktigt rysliga exempel på detta från Storbritannien, med sin längre erfarenhet av new public management och privatiseringar.
Allt det här är inte tänkt som ett försvar av statligt monopol som saliggörande. Men du öste så mycket invektiv över de som såg problem med privat vinstdrivande välfärdssektor och till skillnad från många andra tycks du vara mottaglig för argument. Vem vet, du kanske inte håller med alls, men jag tycker du gjort det lite för enkelt för dig i de här frågorna bara.