Bostadsbristen nu en sanitär olägenhet
Flera tidningar har uppmärksammat en lite annorlunda vinkel av bostadsbristen, nämligen trångboddheten och de problem som följer med den: löss och ohyra. I Stockholm har VDn för Stiftelsen Stockholms Studentbostäder, SSSB, varnat för utvecklingen. Att studenter bor under alltmer otrygga förhållanden och sover hos kompisar några veckor i stöten gör att spridningen underlättas kraftigt.
Vart finns då lösningen på problemet? Än så länge finns ingen alls. I Sverige har vi en bilparkeringsnorm för att alla bilar ska få plats. Att alla människor ska få plats finns det däremot ingen regel om trots att det senare är en mänsklig rättighet till skillnad från det första. I Sverige är bostadsbyggande så lågprioriterat att det inte är ovanligt att bara planprocessen får ta ett decennium, från idé till spade i marken. Alla måste få säga sitt och överklaga in absurdum. Någons utsikt kan ju bli förstörd! Medan studenter får sova hos varandra och trångboddhetens sanitära problem från gammalsverige återuppstår. Men någons utsikt måste ju vara viktigare än att alla har tak över huvudet...
Som ett exempel ur högen kan man ta ett från Linköping, där planer för förtätning i Tannerfors har manglats i cirka 10 år. Just nu har man stött på patrull på grund av buller. Det handlar framför allt om biltrafikbuller, även om det också finns en process omkring flygbuller från SAAB, som har verksamhet i området. Här prioriteras alltså rätten att åka runt i en bullrande plåtlåda framför rätten att bo. Igen prioriteras bilen över de mänskliga rättigheterna. Det finns ingen deklaration för bilens rättigheter. Standardförfarandet vid bullerstörda lägen är att det är bullerkällans ansvar att hantera problemet. Men biltrafikbuller är i praktiken undantaget och därmed är biltrafiken prioriterad över bostäder till människor som ingen har.
Det sägs att utveckling är när det går framåt. Sveriges utveckling just nu är en avveckling. Vi är tillbaka i det trångbodda Sverige med ohyra och sanitära problem. Det man försökte bygga bort i miljonprogrammen har återvänt. Då kan man fråga sig om det är dags för ett nytt miljonprogram. Jag tror inte det. Ett nytt miljonprogram är en slags desperat nödåtgärd, och jag tror inte att vårt samhälle blir bra om allt bygger på nödåtgärder i sista sekunden. Det blir bara dyrt och dumt och lämnar multidimensionell ångest efter sig tills nästa nödåtgärd inte längre kan vänta en sekund längre.
Sverige behöver göra upp med alla byråkratiska och politiska hinder för att få bygga, vi behöver få igång en bostadsproduktion som kontinuerligt kan möta behoven idag och i framtiden. Först då kan en sund bostadsmarknad skapas. En bostadsmarknad där man känner att det går att flytta på sig snabbt. Att man inte behöver köa i åratal utan kan acceptera den där platsen på högskola eller det nya arbetet utan att oroa sig för att få slagga en månad i taget hos kompisar tills något eventuellt dyker upp någon gång i framtiden.
660 miljarder beräknades bostadsbristen kosta bland annat på grund av att det gör rörligheten i landet lägre. Frågan är inte om vi har råd att skapa tillräckligt med bostäder, utan om vi har råd att låta bli.
