Nej, vi har inte lärt oss
Jag såg på X-men för några dagar sedan. För er som inte har sett den följer en kort introduktion. Scenariot är att en mindre grupp människor drabbas av förhållandevis kraftiga muteringar och som genom dessa får nya egenskaper, egenskaper som anses "onormala". Det kan handla om laserblick, förmåga att kontrollera stormar och liknande. I filmen är muteringarna av en våldsam natur, eftersom berättelsen förutsätter att de nya egenskaperna ska kunna använda som vapen. Men jag menar att muteringarnas användbarhet som vapen egentligen är underordnad. Filmen diskuterar egentligen inte det, utan något helt annat.
En scen i filmen skildrar ett politiskt toppmöte. En sakkunnig har redogjort för en maktelit om muteringarna ur ett objektivt perspektiv, och det är avslutande frågestund. En politiker ställer sig upp och frågar rakt ut: "är de farliga?". Vad ska den sakkunnige svara på det? Frågan är ungefär som "är rödhåriga farliga?" eller "är vita heterosexuella män farliga?". Svaret är ja, och svaret är nej. Det finns ingenting som per sé säger att mutanter i det här fallet är farliga, på precis samma sätt som det är med många andra indelningar och grupper. Det beror på individen, inte på hårfärgen eller eventuell mutering.
Men där okunskapen råder finns inte plats för nyanserade resonemang. Där okunskapen råder finns rädsla, och rädsla får människor att bete sig riktigt själviskt och irrationellt.
X-men diskuterar i själva verket detta, rädsla inför det okända. Eller snarare de okända. Det går lätt att dra paralleller tillbaka till mörka epoker i historien, såsom när homosexuella klassade som sjuka, eller när svarta inte fick använda samma toaletter som vita. Men det tillhör det förgångna. Nu lever vi i ett tolerant och upplyst land. I en helt annan tid. Vi är inte okunniga och därför inte rädda. Vi har lärt av historien. Eller?
En blick i tidningen säger mig att nej, vi har inte lärt. Vi har inte förstått. Okunskapens rädsla lever och är vid god hälsa. Aftonbladet bevakar turerna runt uppförandet av ett LSS-boende i ett villaområde. De boende har överklagat planerna. De tycker inte om planerna.
"Vi ifrågasätter starkt huruvida denna typ av boende är lämplig med hänsyn tagen till de kringboendes och övrigas (framförallt barnen i områdets) hälsa och säkerhet"
Paradoxalt nog är nog ännu en villafamilj ett större hot mot deras egen och deras barns hälsa och säkerhet. Med en ny villafamilj kommer med stor sannolikhet både en och kanske två bilar som bidrar till att öka bullernivåer, luftföroreningar och olycksrisken. Men rädsla har aldrig varit och är inte en rationell känsla.
I reaktionerna finns också den här tragiska själviskheten som är alltför vanlig inför det okända. I några frågeställningar som Aftonbladet lyfter fram döljer sig en småaktighet som är upprörande:
"Hur blir livs- och boendekvalitén för oss som bor här?"
"Ska man helt ta bort känslan av att bo i ett villaområde?"
Om de boende fick bestämma skulle boendet ligga "lite mer avsides". De tycker inte att alla människor ska kunna vara med i deras samhälle. I deras idyll finns inte plats för avvikande inslag, avvikande människor. Deras syn på sitt område är att det är en exklusiv klubb för välanpassade och trygga familjer. I deras värld har de kämpat och betalat dyra pengar för inträdesbiljetten. Men frågan är om det inte handlar om en biljett från snarare än en biljett till. En biljett från alla saker man inte vill se i samhället såsom flyktingar, ekonomiskt svaga och socialfall. Och så människor med en förhållandevis mild psykisk sjukdom. Allt sånt skapar konfikter och är jobbigt att se. Lösningen är såklart att sopa bort skiten ur åsyn. Syns inte, finns inte.
Den människosynen som avspeglar sig är inte trevlig, den är inhuman och kränkande. Det är mobbning och utfrysning. Och på andra sidan finns människor av kött och blod som får detta kastat i ansiktet. Som blir ledsna och kränkta. Som än en gång får bekräftat att de inte passar in, inte är önskade. Som om de inte hade nog med svårigheter redan. I min värld finns det en särskild plats i helvetet för människor som sparkar på de som redan ligger. Jag önskar nästan att denna trygga villamedelklass själva fick prova på om så bara för en vecka att hamna i den situationen. Men bara nästan.
Vägen framåt kan inte vara att deportera de oönskade till "lite mer avsides". Snarare är vägen framåt att avskaffa segregerade villaidyller och områden där människor får för sig att de har någon slags exklusiv rätt att leva skyddade från godtyckliga grupper människor de inte gillar. Istället kan man bygga blandade stadsdelar som förenas av ett finmaskigt rutnät med gator och tillsammans bildar en stadsväv. För det här är ytterst ett problem som går att härleda till segregation, och det visar sig att enklaver driver och befäster segregation medan stadsväv motverkar och försvagar densamma. Istället skapas integration. Genom integration lär vi oss att andra människor med andra förutsättningar inte är farliga, utan värdefulla och härliga medmänniskor.
Jag kan inte sluta fundera på vem det är mest synd om. Jag känner starkt med de som har funktionsnedsättning och som kränks och tar illa upp av den här inhumana intoleransen. Men frågan är om det inte är mer synd om de intoleranta villaboende som uppenbarligen är oförmögna att se allt det vackra som de utanför normen tillför. De kanske inte är vackrast i världen, men världen är absolut vackrast i dem.
