Min Vision

En av de viktigaste innovationerna inom bilindustrin för att försöka lösa det olösliga problemet med att alla ska åka bil och få plats samtidigt är fordonståget. Principen är att sensorer och datorer i bilarna används för att köra bilarna extremt tätt, kanske så tätt som bara ett fåtal meter mellan bilarna. Detta marknadsförs som något nytt och fantastiskt. Fler bilar får plats, bränsleförbrukningen minskar till följd av reducerat luftmotstånd och de stackars bilisterna kan göra annat under resan. Det är bara det att idén om fordonståg står i motsats till allt bilen står för.

När hastighetsbegränsningar diskuterades under femtiotalet ritade Bertil Almqvist dystopin ovan: en framtid där bilarna skulle åka sammanlänkade i koppel och därmed helt förstöra friheten i, och därmed meningen med, att köra bil. Han anade sannolikt inte att detta skulle komma att realiseras. 

Bilen har alltid varit en symbol för frihet. Att kunna åka vart man vill, att kunna åka hur man vill. Att själv äga kontrollen. Under bilålderns absolut mest gyllene år var detta ett skräckscenario, idén nästan löjeväckande. Vilken idiot skulle införa något sådant?

Fordonståg reducerar bilen till en komponent i ett kollektivt persontransportsystem inte bara i praktiken, det har den alltid varit, utan också i människors föreställningsvärld. Illusionen av bilen som frihetsmaskin slaktas slutligen. Men när man nu då beslutat sig för att äntligen betrakta bilen för vad den är så borde man också inse att det är den absolut i särklass mest suboptimala lösningen. Massbilism är det absolut sämsta persontransportsystemet som uppfunnits. Det finns mycket mer hållbara, effektiva och smarta lösningar nämligen bussar och tåg. 

Det mest makalösa är nämligen att vi just nu spenderar forskningsmiljarder på att återuppfinna hjulet. Vi nöjer oss inte ens med att återuppfinna samma hjul, utan ska nödvändigtvis också uppfinna ett ännu sämre. Det håller inte. Det är dags att stoppa galenskapen.