Bilplanering versus Cykelplanering

Jag kom att tänka på härom dagen lite skillnader mellan bilplanering och cykelplanering. Som på ett väldigt konkret sätt påverkar vår fysiska omgivning, nämligen i hur mycket plats respektive fordonsslag får. Jag gjorde 2 bilder för att illustrera. Jag inleder med...

Bilplanering

För att bilen ska funka som transportsätt för många krävs 35 meter bred motorväg. Sedan krävs minst en mindre gata parallellt på cirka 16 meter. Dessutom krävs ytterligare en mindre gata som man slutligen kan använda för att nå sin parkering på cirka 7 meters bredd. Om man till äventyrs räknar avfarten så är den trafiklösningen inte mindre än knappt 100 meter bred, och tillser bara ena sidan av motorvägens behov. Det finns en ytterligare kringla lite längre österut för körfälten i västlig riktning.

Bilen kräver ett väldigt hierarkiskt system. Det går inte för sig att parkera direkt från motorvägen. Det går inte att parkera direkt från större och mindre billeder heller utan man behöver ytterligare en lokalgata där biltrafiken kan prutta runt och söka parkering. Faktum är att mitt exempel här är ganska snällt utvalt. Om man läser trafikplanerarnas bilbel, Scaft -68, finns inte mindre än 5 olika huvudsakliga klassificeringar av olika nivåer av vägar som måste finnas. Det är en helt egen diskurs bara alla olika typer av vägar! Det finns fjärrleder, primärleder, sekundärleder, matargator och angöringsgator. Här klarade man sig mirakulöst nog med bara 3 olika nivåer. Det tog fortfarande 35 + 16 + 7 = 58 m exklusive avfarter. 

Så låt oss fortsätta då med...

Cykelplanering

Cykelns ytbehov är så litet så att jag kände mig tvungen att särskilt dra läsarens uppmärksamhet till den lilla markeringen i bilden med hjälp av en fyrkant. Endast 4 meter. Cyklister behöver inga extra särskilda angöringsgator och matarleder för att komma till sina parkeringsplatser. De kan parkera direkt i anslutning till sin cykelväg utan att det uppstår trängsel, trafikkaos, trafikolyckor, död och förödelse. 

Det finns en del siffror på hur cykelinfrastruktur förhåller sig till bilinfrastruktur kapacitetsmässigt. En vanlig dubbelriktad cykelbana har (nästan) samma kapacitet som en fyrfilig bilboulevard (för att vara exakt 95 procent av boulevardens kapacitet). Men dessa siffror jämför bara en boulevard med en cykelbana utan att ta hänsyn till att bilinfrastrukturen ofta är hierarkiskt ordnad och alltså kräver tillfarter i flera olika nivåer. Cykelbanan är alltså i själva verket betydligt mer effektiv.

Så varför planerar man inte för cykling istället för bilåkning? Nils-Eric Sandberg ger oss redan år 1968 förklaringen:

" Cykelåkning är nämligen nyttigt för konditionen, det avlivar inte andra trafikanter, sprider inga giftiga gaser, skapar inte oväsen; det är därför oförenligt med modernt trafiktänkande."

Lika sant idag som igår.


Kommentarer
Postat av: Mikael van den Hoogen

Intressant analys! Det som även talar för cykelplaneringen är hur många som faktiskt hade kunnat tänka sig att cykla till sina resmål i stan bara det hade funnits bättre möjligheter.
- Det tar mindre yta och ger plats åt trevlig blandstad
- Cykelfart öppnar för mer spontana möten, mindre stress och bättre närmiljö
- Folk vill cykla!

Och för oss som inte tycker att det passar så bra att cykla finns andra utmärkta sätt att färdas, såsom kollektivtrafik och segways :)

Svar: Ja, det mest fantastiska med cykeln är att allt talar för att även om alla skulle cykla, vilket praktiskt taget är möjligt eftersom cykel är billigt och även tillgängligt också för de som inte kan eller få ta körkort, så skulle platsen i städerna faktiskt räcka till för alla gott och väl. Det löser trängselproblemen samtidigt som stadens trafikytor demokratiseras. Men tyvärr är alltför många ute och åker bil, för få ute och cyklar i ord och handling...
Johannes Westlund

2013-07-30 @ 23:16:12
URL: http://hoogens.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0