Min Vision

Stad i betydelsen innerstad är en struktur som är mycket attraktiv. Många bär en dröm att få bo "mitt i smeten". Jag menar att begreppet "stad" och "innerstad" i regel är utbytbara. När vi ska "in till sta'n", dvs in till staden, menar vi oftast inte att vi ska till Angered eller Guldheden. Vi är oftast på väg till exempelvis Järntorget, Brunnsparken eller Avenyn. Det är platser som har en sak gemensamt: de omges av den struktur vi känner som "innerstad".

Strukturellt är klassisk innerstad helt enkelt sluten kvartersbebyggelse med en blandning av verksamheter, bostäder och kommers ända ner i enskilda fastigheter. I sekler, ja millenium, har detta varit grunden för stadsbyggnaden och jag menar att varje lyckad stad bygger på kvartersstadens grundläggande och enkla struktur.

Innerstaden förknippas kanske framför allt ofta med folkströmmar. Det verkar vara någon form av inbyggd kvalitet att det blir en plats där främst människor rör sig och möter varandra. Vi har till och med ett begrepp för detta, stadsliv. I staden rör sig en större andel människor, en mindre andel bilar. En grundprincip när koncepten som utgör innerstaden skapades var närhet. Närhet skapar täthet och sambandet mellan täthet och service är omkrng 80 procent. Detta gör att det sällan finns behov av bil. Konsekvensen är att bilägandet per capita och per hushåll är lägst just i innerstaden. 

Hållbarhet är en fråga som blir allt viktigare. Ofta delas hållbarhet upp i tre aspekter; de ekologiska, ekonomiska och sociala. I den klassiska innerstaden är det ekologiska fotavtrycket varje medborgare orsakar ofta lågt. Människor använder mindre energi för att transportera sig, och man är bättre på att samsas om ytor vilket gör att färre kvadratmeter behövs värmas eller kylas per person. Det sägs att om ett vanligt amerikanskt hem utanför städerna orsakar ett ekologiskt fotavtryck som en känga i storlek 48 orsakar den genomsnittliga medborgaren i New York ett avtryck motsvarande en stilettklacksko storlek 34. 

Rent ekonomiskt tenderar också den klassiska innerstaden att vara mer effektiv än andra strukturer. I Göteborg har man till exempel räknat ut att det kostar kommunen dubbelt så mycket med perifier exploatering som med förtätning nära innerstaden. Bland annat beror detta på att infrastrukturen, dvs till exempel vägar och avlopp, till största del redan finns och att man därför inte behöver dra lika mycket ny infrastruktur. För invånare är det också billigare att ta sig runt. Jag berörde att innerstaden är relativt biloberoende. Detta är inte bara bra för klimatet. I Sverige finns cirka 4,5 miljoner bilar. Om varje bil som rullar i landet kostade i genomsnitt 200 000 kronor har svenskar investerat totalt 900 miljarder i bilar. Dessa bilar används sedan i snitt 2 procent av sin livstid. Det inses lätt att det är fruktansvärt ohållbart rent ekonomiskt. I innerstaden är bilinnehavet lägre och därmed har stadsbor inte investerat sina pengar lika ohållbart.

Även om man tittar på den sociala aspekten är innerstaden en klar vinnare. Det finns en uppfattning om att innerstaden är en plats där rika konsoliderar sig och tränger ut de fattiga. Men faktum är att innerstaden ofta är den mest socialt blandade strukturen och fortfarande finns det en signifikant andel billiga hyresrätter som gör att även mindre bemedlade kan bo där. Detta kan jämföras med villa- och radhusförorter där bara övre medelklass har råd att bo, eller med lägenhetsförorter dit de som inte har råd att bo någon annanstans hänvisas. I alla andra strukturer är segregationen utbredd, men i innerstaden finns istället integration, vilket är en förutsättning för social hållbarhet.

Men om man vill kan man inskränka sig till att titta på vad människor tycker är attraktivt. I städerna är ofta kvadratmeterpriset på till exempel bostadsrätter som högst i de stadsdelar där det finns en klassisk innerstad. 

Med andra ord finns en lång rad med skäl att bygga innerstad. Det är också innerstad som man vill bygga i Göteborg om man får tro översiktsplaner, strategidokument och policies. Ändå fortsätter man ta fram och godkänna detaljplaner som inte är stadsmässiga. Nu senast håller man på att godkänna ett område i Lindholmen som det kommunala bolaget Älvstranden Utveckling AB, också känt som Älvstranden Avveckling AB, är ansvariga för. Politikerna i byggnadsnämnden ställde gång på gång krav på att området skulle ges stadsmässig utformning med slutna kvarter. Följande bild visar resultatet:

Inte ett enda slutet kvarter har man lyckats rita! För den som är intresserad av stadsbyggnad är problemen uppenbara. Förslaget slösar med ytan, vilket leder till att exploateringsgraden blir onödigt låg och tätheten sjunker därmed. Exploateringsgrad som term leder tankarna till hur högt man bygger, men i själva verket styrs exploateringsgraden också av hur byggnaderna placeras eftersom det avgör hur mycket yta som blir bebyggd. YIMBY Göteborg har använt en tidigare version av planerna på bilden för att visa skillnaden på effektivt och ineffektivt marknyttjande. 

Förslaget lämnar inte heller några förutsättningar till stadsliv. De flesta fastigheterna har dålig koppling till gatan och man ställer inte krav på lokaler i bottenvåningen utom ut mot Lindholmsallén. Man har på förhand alltså bestämt att det inte blir något stadsliv längs andra gator. Erfarenheter visar nämligen att om affärslokaler ut mot gatan inte uttryckligen krävs så byggs de inte.

Det är bara två problem med det presenterade förslaget. För att visa hur ett stadsmässigt förslag hade sett ut har YIMBY Göteborg tagit fram ett eget förslag:

I detta förslag är det lokaler ut mot gatorna i bottenvåningarna. Fler kvadratmeter utnyttjas också för bebyggelse samtidigt som grönområdena blir större. Området är tätare och därmed skapas förutsättningar för mer service och stadsliv.

Varför har då Älvstranden Utveckling AB inte ritat ett förslag av denna kaliber trots att byggnadsnämnden upprepade gånger har givit klara instruktioner om att ett sådant alternativ ska finnas med? Beror det på att alla som jobbar på ÄU är dumma i huvudet, inkompetenta och har kronisk otur när de tänker? Det måste i så fall vara väldigt osannolikt.

Svaret på frågan finns istället att hitta i den arbetsmodell Älvstranden Utveckling använder. De kallar den "Älvstrandsmodellen". Översiktligt kan den beskrivas som en formaliserad och institutionaliserad kartellbildning. I en ganska elak men träffande grafik visar YIMBY Göteborg hur denna modell i praktiken fungerar:

Modellen innebär alltså att de största byggarna får dela upp nyexploateringarna mellan sig. Sedan är stadens roll att godkänna deras planer så att bygget kan komma igång. Politikernas roll är att försöka jämka och kompromissa mot byggherrarnas planer. I praktiken är det alltså byggherrarna som bestämmer. Om de inte gillar planerna kan de alltid hoppa av båten. Eftersom bara ett fåtal byggare är med så innebär det att inget blir byggt.

Byggarnas fokus är inte stadens bästa. De vill med minsta möjliga ansträngning bygga något som de kan sälja dyrt till bostadsrättsföreningar och hyresvärdar. De har inget intresse av ett områdes långsiktiga attraktivitet, stadsliv eller stadskvalitet. Deras intressen upphör så fort allt är sålt första gången. Stadens och medborgarnas intressen ska därför företrädas av politikerna. Men Älvstrandsmodellen innebär att politikerna i praktiken sitter i knäet på byggarna. 

Det hela kokar ner till att politikerna helt missuppfattat sin roll i stadsutvecklingen. Politikernas roll är inte att kompromissa stadens långsiktiga attraktivitet och kvalitet med kortsiktiga förslag från byggoligopolet utan att leda arbetet och sätta ramarna. Uppgiften är inte att göra obetydliga modifieringar av byggherrars förslag utan att rita en översiktig stadsplan och skapa tydliga spelregler för exploatering och utveckling av staden. 

Rädslan för att leda leder till att det formella maktutövandet ersätts av institutionaliserad rättslöshet, ett vilda västern där informella nätverk och maktstrukturer verkar i det fördolda. Slutresultatet är att byggtakten faller, att medborgare känner att alla beslut fattas ovanför deras huvuden, att politikerna känner sig maktlösa och att den färdiga bebyggelsen blir en död förort vars attraktivitet antingen snabbt sjunker eller är helt beroende av att den ligger nära en fungerande innerstadsmiljö. 

Det är inte omöjligt att bygga innerstad. Man har byggt innnerstad i hundratas, ja, tusentals år. Det enda som krävs är lite råg i ryggen hos politikerna så att de vågar fimpa Älvstrandsmodellen, samt leda och ta ansvar stadsutvecklingen.