Fattigdom ett allt mer komplext begrepp
Nu när fattigdoms-debatten på tapeten igen tänkte jag göra ett instick. Jag vill problematisera vad fattigdom är och hur det beskrivs. Det första som man brukar behöva konstatera explicit är att det i Sverige inte existerar fattigdom på så sätt att människor inte har möjlighet att få mat i magen och någon form av tak över huvudet. Vi är ett av världens rikare länder och har ett av världens mest utbyggda välfärdssystem. Ingen som inte själv väljer det behöver gå hungrig. Och är man sjuk nog att svälta sig så kan samhället gå in och tvångsvårda.
Om man gör en historisk tillbakablick på vad fattigdom inneburit och hur man mätt det kan man väl säga att vi gått från att mäta i termer av tak över huvudet och mat på bordet. Vi har sen länge övergått till att mäta människors tillgång till bytesmedium, dvs pengar. Vi har också i praktiken slutat titta på absolut fattigdom eftersom den inte finns i Sverige och tittar istället på relativ fattigdom.
Det är här man ska börja bli försiktig. Begreppet relativ fattigdom speglar något helt annat än någon form av absolut fattigdom, må så vara att det kanske är orimligt med 1 dollars-definitionen för svenska förhållanden, men det existerar ändå någon gräns över vilken man inte hindras att leva ett drägligt liv om man vill. Relativ fattigdom säger att om jag inte har råd med en lika dyr bil som grannen så är jag fattig. Om jag inte har råd med lika ny smartphone är jag också fattig. Frågan är dock om jag verkligen ÄR fattig.
Jag är student, och får alltså väldigt lite pengar att leva på per månad relativt resten av befolkningen. Enligt alla relativa definitioner är jag fattig. Jag har aldrig upplevt mig som fattig. Tvärt om upplever jag att jag har ett rikt liv. Jag behöver inte oroa mig för att ha råd med mat eller hyra. Jag känner att jag har möjlighet att göra ungefär vad jag vill. Jag är förvisso inte ekonomiskt oberoende och visst, jag har inte råd att vaska champagne varje fredag, men det gör knappast mitt liv fattigare kan jag känna. Vad jag vill säga är att till och med jag når över en viss nivå där allt det där basala för att jag ska kunna leva ett gott liv är täckt. Mitt liv är ungefär vad jag gör det till själv alltså. Jag är inte fattigare än vad jag gör mig.
Rent allmänt menar jag att vi har nått en ny brytpunkt för vad som definierar fattigdom. Nu är det inte längre materialistsika värden som är den självklara utgångspunkten. Den materialistiska grunden med mat, husrum och diverse elektronisk teknik är täckt. Vi blir inte lyckligare och mår inte bättre av fler och dyrare prylar. Vi har så att säga hoppat upp ett snäpp till på Maslows berömda behovstrappa.
Istället ser vi en ny fattigdom i Sverige som manifesterar sig i psykisk ohälsa. Det handlar om 35-åringar som "går in i väggen", tonåringar som måste ges antidepressiva medel och oroväckande ökningar av både självmord och självskadebeteenden bland framför allt unga. Dessa människor har tillgång till högpresterande elektronik, god bostad och snygga kläder. De har allt det där man ska ha för att inte vara "fattig". Ändå kanske deras liv är fattigare än de flestas.
Att detta manifesterar sig nu är inget oväntat eller konstigt. Det handlar om att vi har fått det så bra att nästa lager av problem och utmaningar öppnats upp. Detta gör också att begreppet fattigdom måste utvidgas och fördjupas för att rymma vår tids fattigdomsproblem också. Som följd måste också arbetet mot fattigdomen också utvidgas. Rent konkret kan det handla om att också inkludera politik för ett mänskligare och mer empatiskt samhälle till exempel. För fattigdom är inte längre bara en fråga om pengar. Det har blivit ett betydligt mer komplext begrepp än så.
