Och så var det den tekniska sidan
Debatterna om Internet och datortillämpningar duggar hyfsat tätt. Oväntat tätt, om jag får säga det själv. Det har varit stor bredd på ämnen också. Alltifrån ifall samma ettor och nollor ska kosta olika beroende på vad de representerar till vilka skyldigheter Internetleverantörer bör ha att övervaka sina användare och lägga sig i deras förehavanden. Som datateknolog blir jag ofrånkomligen upprörd och frustrerad över att personer som helt saknar tillräcklig teknisk kompetens hittar på gallamatias om vad tekniken är och sedan driver detta till helt orimlig lagstiftning.
Nu senast är det TV-avgiften som kommit upp på tapeten. Här har byråkrater kommit fram till att eftersom SVT-play finns på Internet är allt som kan tänkas ta emot Internet också TV-mottagare och omfattas således av TV-avgiften. Undantaget elektronik som företag äger. För lagen är nämligen inte lika för alla.
Det är bara det att denna tolkning är helt uppåt väggarna, vilket exempelvis professor Gunnnar Karlsson vid KTH konstaterar. För den tekniskt intresserade finns en mer djupgående beskrivning att tillgå. Sammanfattat är problemet att lagen uttryckligen avser en kontinuerlig vad som på engelskan kallas "broadcast", rundradiosändning, medan Intenret utpräglat är asynkron "unicast", dvs datasändningar är riktade till en och endast en mottagare.
För teknisk korrekthet finns en parentes som måste beröras. Men det är mest en fråga om terminologisk kollission. Broadcast finns på Internet, dvs det finns något som kallas broadcast. Broadcasts kan dock inte nå längre än från sändaren till dess närmsta grannar. Och eftersom Internet är ett nätverk av nätverk av nätverk betyder det att det inte går att sända TV den vägen (eller utbyta någon form av för människor värdefull information). Så varför finns då broadcasts på Internet? Svaret är att det används av infrastrukturen, exempelvis routrar, för att underhålla exempelvis tabeller med information om vart datapaket ska skickas för att nå sin destination. Ett annat användningsområde är trådlöst Internet, där basstationen sänder ut regelbundna broadcasts för att enheter ska kunna upptäcka nätverket och ansluta. Men som sagt går det inte att sända TV över Internet den vägen.
Hur som helst, kontentan är att mobiltelefoner, surfplattor och datorer normalt sett inte är TV-mottagare. En dator är en tv-mottagare omm (vilket inte är ett stavfel, utan betyder "om och endast om") den är utrustad med särskilt TV-kort.
Men onekligen väcker debatten en del frågor. Exempelvis rimligheten i att finansiera public service via en avgift. Det verkar vara svårt att avgöra vem som ska betala och vem som inte ska göra det. Det fanns kanske en gång när TV verkligen fungerade så att det gick att med godtagbar precision avgöra vilka som hade tillgång till utsändningarna. Idag är det dock inte helt trivialt, och frågan är om det ens är önskvärt. Jag tycker lösningen är självklar. Baka in detta i den vanliga skatten. Det är ett klart bättre alternativ än att jaga facebookande smartphoneanvändare som aldrig någonsin har bett om att få tillgång till SVTs utbud.
