Tänkvärt om rasism
Jag kommer ihåg när vi skulle sjunga tillsammans på estetiskt val i Gymnasiet. Vi satt i ett ett klassrum i ett barrack-annex vid Katedralskolan i Linköping. Läraren talar om att vi ska sjunga nationalsången. Han fortsätter med att berätta att han tidigare arbetat på en skola i ett invandrartätt område i Linköping. En skola med stora integrationsutmaningar. Jag har för mig att det var Skäggetorp, om det finns några Linköpingsboende bland er läsare. Han berättar att det som de hittade som de kunde arbeta med var just nationalsången. För allla är ju svenskar. Inte svenskfödda, men svenskar, dvs del av vår nationalgemenskap. Oavsett om man blev det igår eller om man varit det från födseln. Så alla kan stämma in i och känna samhörighet genom nationalsången.
Så vi sjöng den där sången. Vi sjöng om den gamla fria och fjällhöga norden. Vi sjöng kärleken till fosterlandet, om stormaktsarvet och uttalade vår vilja att leva och dö här. Men på något sätt etsade sig händelsen fast i mitt minne och det har fått vara fröet till en försiktigt groende fundering omkring integration.
Jag är uppväxt i ett land i en tid där det varit fult och högerextremt att känna stolthet för nationen. Där man förväntas svälja vad påhopp som helst som *svenne* men måste akta sig noga för att inte säga något som kan tolkas som rasistiskt till någon av utländsk härkomst. Jag bor i ett land där man på allvar tycker att nationalsången kan uppfattas som stötande och rasistisk. Jag bor i ett land där svenskfödda ungdomar imiterar utlandsföddas brytning för att det är synonymt med *töntig* att vara svensk! Hur integrerar man någon in i en kontext som bygger på att skämmas för allt vad man har? Hur välkomnar man någon till ett hem man helst vill lämna?
Tommy Deogan har skrivit ett mycket bra inlägg på det här ämnet som jag tycker alla ska läsa:
Länk till inlägget
