Bostadsbristen fortgår, men nytt är svårsålt
Nybyggt är på tok för dyrt och för dåligt. Detta kan man sluta sig till efter att ha studerat hur det går för byggbolagen att göra sig av med sitt miljonprogram 2.0. Notera att detta konstaterande inte har så mycket med min subjektiva uppfattning om vad boende ska kosta. Det är marknaden som viker. Denna gången är det Kvillebäcken som inte drar kunder. Till och med hyresbeståndet är svårt att fylla, så man har fått lägga upp en stor annons på Boplats. Trots att det går något i stil med 7 sökande per bostad vanligtvis så är det svårt att förmå folk att slanta upp de ockerhyror som krävs för den (avsaknad av) kvalitet som levereras. Även bostadsrätter tycks vara svårare att kränga, nyligen blev ett hundratal tänkta bostäder plötsligt hyresrätter i området.
Den officiella förklaringen är "amen folk fattar inte hur bra det här är". Jag citerar: " Jag har lite samma känsla som med Eriksberg. När vi väl fick folk att flytta dit så älskade dem det.". Beviset är tydligen att så många stannar. Aha, såklart är jag för dum i huvudet för att fatta att en skokartong i ett arkitektoniskt "dark age"-område helt utan urban kvalitet för flera miljoner är det bästa för mig. Jag undrar också smått om folk inte rör på sig från Eriksberg för att de helt enkelt inte får bostaden såld...
Det ser alltmer ut som att taket är nått för vad människor förmår betala för boende. Åtminstone i städerna. Kvar finns de billiga villorna ute i periferin. Paradoxalt är det faktiskt så att det är långt billigare att köpa sig en villa med stor tomt med massivt behov av dyr infrastruktur för den enskilde. Det går att klara sig undan med en eller ett par miljoner. Det får man knappt en tvåa för i ett flerbostadshus. Det finns en tumregel som säger att boendekostnaden ska ligga under en tredjedel av den disponabla inkomsten. Det gör den inte längre för väldigt många. Och för att nå dit är bilberoende boende för de flesta enda alternativet.
För mig är det allt mer uppenbart att bostadsproduktionen är oerhört sjuk. För det första produceras inte det människor efterfrågar. För det andra är det som producerats så fruktansvärt dyrt att de flesta helt enkelt inte vill eller kan slanta upp de pengarna. Det senare bekräftas också i artikeln:
"Vi kräver en årsinkomst som är tre gånger hyran. Många sökande når inte upp till den nivån, säger Maria Jogén på Bostadsbolaget som bygger Mandelpotatisen"
Det finns bara en viss mängd pensionärer som sålt villan och par i 30-årsåldern utan barn som kan tänka sig att betala över 10 000 i månaden för en trea. Vart Göteborgs andra medborgare ska få plats; studenter, låginkomsttagare och barnfamiljer till exempel är inte klarlagt. Gissningsvis är de hänvisade till prima åkermark i Kungsbacka där billiga villor strösslas ut med p-tal 2,0.
Vad kan man då göra åt situationen?
Bostadssektorn är van med lite skyddad verkstad. Subventioner i någon form har varit ett permanent inslag i decennier utan att priserna minskat. Det blev högre vinster istället får man förmoda. Dessutom domineras branschen av ett fåtal enorma aktörer som till följd av den låga konkurrensen helt enkelt inte har incitament att vara effektiva. De delar marknaden mellan sig och mjölkar pengar istället.
Branschen dras alltså med enorma strukturella problem. För att lösa detta krävs att subventionerna slaktas och att branschen konkurrensutsätts. Konkurrensutsättande kan ske genom att kommunen går före i planarbetet genom att upprätta en stadsplan. Utifrån denna tas små byggklara tomter fram. Dessa distribueras sedan för ett fast pris till så många olika aktörer som möjligt. Alltså precis som det funkar när man spelar SimCity.
Rent konkret innebär detta att det inte längre blir nödvändigt att bedriva flerårig lobbyism och vara beredd att ligga ute med hundratals miljoner under lång tid för att få vara med och bygga. Istället så fattar kommunen rodret för planeringen och det enda byggaren behöver oroa sig för är just att bygga. Detta öppnar upp möjligheten för mindre bolag, bygggemenskaper och till och med enskilda privatpersoner att bidra till byggandet i staden. Detta ökar konkurrensen. Alla dessa aktörer kommer styras av olika visioner, idéer och preferenser. Det kommer rendera i en intressant mix av boenden med väldigt olika inriktning. Staden blir alltså mer diversifierad, vilket totalt sett också är en tillgång, då fler olika människor med olika bakgrund sammanförs.
Till sist finns också problemet med överklaganden. Det tar i snitt 3 år och motsvarar 15 procent av kostnaderna. Ofta är det bara ett fåtal individer som orsakar denna kostnad. Helt orimligt. Möjligheten att överklaga borde begränsas. Det är viktigt att medborgarinflytandet inte försvinner, men systemet måste designas så att överklaganden får en relevant proportion i sammanhanget. Ett nytt perspektiv borde också införas, nämligen inflyttandes perspektiv, som är lika viktigt som de som redan bor i områdets.
Bostadsproduktionen i Sverige klarar inte längre av att ta fram det som efterfrågas och definitivt inte till ett pris som människor mäktar med, dvs marknaden är villig att betala. Vi har en djupt dysfunktionell byggbransch och det hämmar Sveriges utveckling och individers frihet att bo och verka där de önskar. Det handlar till exempel om hundratusentals ungdomar som inte kan få eget tak över huvudet. Det handlar om ett växande skuldberg då allt fler måste belåna sig upp över öronen för att kunna få tag på ens en etta. Därför måste situationen tas på största allvar, och förändras, även om det är en smärtsam och svår process. Vad som måste till är ganska självklart. Det enda som krävs är modet att göra det.