Förorten brinner, men centrums skönhet är viktigare än att lösa problemen
Segregation, social utsatthet och fysisk separation av olika grupper föder aggression, hat och våld. Inget nytt under solen egentligen, det är gammal skåpmat. Problemet har funnits länge i Sverige och dessutom snarare ökat än minskat. Decennier av misslyckad integrationspolitik har slutligen nått sin kulmen; nu brinner förorten, bokstavligen.
Många är förklaringarna, eller försöken till förklaringar. Alltifrån mångkulturen till Aftonbladet har fått mer eller mindre välförtjänta rapp av politiker, partier, debattörer och bloggare. Jag tänker inte gå så djupt in på detta, jag bor inte där och jag har ingen aning om hur förutsättningarna där är. Jag har inte heller lyckats företa en hemlig resa á la Löfven för att bilda mig min egen uppfattning.
Jag konstaterar dock att problemen uppträtt i en betongförort. Det är en innåtvänd enklavstruktur med SCAFT:ad gatustruktur som skapar en isolerad enklav. En plats byggd för att separera och isolera. Idag hem till många som lever i utsatthet.
Nu är inte SCAFT-struktur, eller enklaver, eller förorter roten till allt ont, det skulle betyda att Sköndal stod i lågor, och vad jag vet så är det området tack och lov lugnt och trevligt. Men kombinerar man den inåtvända strukturen med en stor andel socialt utsatta, och en stor andel invandrare som inte fått möjlighet att integrera i Sverige så får det förr eller senare bägaren att rinna över.
Med detta sagt så tror jag att fysisk struktur både är en del i problem och lösning. Det finns sätt att utforma stadsdelar som förstärker utanförskap, som isolerar grupper och som kraftigt förstärker segregation. Det finns å andra sidan sätt att utforma stadsdelar som mildrar segregationsproblemen och i större utsträckning istället integrerar.
Segregationen är som störst i förorterna. Där hamnar vit medelklass i isolerade villaenklaver och socialt utsatta i betong-enklaver. Det är viktigt att påpeka att segregation inte är ett problem som bara finns i socialt utsatta områden. Det gäller alla förortsstrukturer. Där möts inte fattiga och rika, ursvenskar och nysvenskar eller utsatta och välmående. Detta skapar stora problem med förståelse för varandras situation och föder hat och aggression bland de som inte lever i idyllen, utan i de socialt utsatta och ekonomiskt svaga kontexterna.
Minst segregation finns oftast i centrala områden. Där finns oftast till exempel störst inkomstspridning. Och även om inte alla bor i samma stadsdelar så är dess struktur är öppen och bjuder in människor att röra sig i hela kvartersstaden. Det finns inte på samma sätt fysiska gränser, utan avgränsningarna som kallas stadsdelar är mer streck på kartan för att kunna orientera sig. Människor blandas på ett helt annat sätt. Det blir lättare att se varandra och bygga förståelse innan hatet och aggressionen istället får näring.
Ett möjligt sätt att hantera problemet kan alltså vara att bereda plats för alla i en sammanhängande och öppen innerstadsväv. Det innebär både att bygga ut innerstadsstruktur längre ut från kärnan och att bygga högre struktur. Detta är på gång att hända lite grann i Stockholm. Utifrån detta är det märkligt att FP invänder, för att de är rädda att estetiken förändras. Stockholms förorter står i lågor, men att ha museum i innerstaden är tydligen viktigare än att lösa riktiga problem...
Uppdatering
Intressant inlägg i debatten av Ola Andersson, Arkitekt och skribent på DN. Han berör delvis samma saker som jag, och jag kan naturligtvis bara instämma. Länk.
