Min Vision

De absurda implikationerna av vår upphovsrätt fortsätter att förvåna och förfära. Nästa exempel i raden är att Kungliga Biblioteket på grund av copyright-lagstiftningen inte kommer kunna bevara datorspel. Det är förbjudet att till exempel säkra spelens framtid genom att skapa möjlighet att emulera spelplattformer och kopiera spelen till ett mer framtidssäkert medium. Idag ligger de på originalmedium, plastkassetter och -skivor. Hur länge de håller vet ingen, men många börjar bli slitna. De håller garanterat inte lika länge som böcker oberoende hur duktig man är på att konservera...

Varför är det då relevant och intressant att bevara datorspel? I grunden handlar det om att det är en kulturyttring som vad som helst annars. Kulturyttringar är det som hjälper oss förstå historien. Vår förståelse av till exempel den antika världen grundar sig till stor del i bevarade kulturartefakter såsom konst, arkitektur och litteratur. Ju mer vi kan bevara för eftervärlden desto bättre möjligheter får forskare att förstå vår tid i framtiden. Det är också, som i fallet med all grundforskning, inte alls omöjligt att det kan bidra till helt oväntade upptäkter. Det är på förhand omöjligt att veta exakt vilken information som kommer visa sig vara nyttig, det är därför man bevarar så mycket som möjligt. Slänger man bort någonting riskerar man att slänga bort det fragment som annars lett till stora genomslag.

Det finns också ett allmänintresse av att försöka förstå sin samtidshistoria. I skolorna får man idag läsa utdrag ur Röda rummet och alla andra klassiska kulturella 1900-talsverk, för att förstå hur vi hamnade där vi är idag. Imorgon kommer en del av att förstå vara att spela Zelda och Super Mario. Redan på litteratursidan finns det en oroväckande lucka när det kommer till nyutgåvor av 1900-talsverk. Där kan i alla fall referensexemplar sparas i hundratals eller kanske tusen år, men det urvattnar fortfarande gemene mans möjligheter att förstå.

Det löjligaste med det här är att det inte finns något som helst marknadsvärde i spelen idag. De produceras inte och de säljs inte. Deras upphovsmän tjänar inte längre pengar på dem. Ändå har vi en upphovsrättslagstiftning som ovillkorligt skyddar allt bortom allt förnuft och sans, bortom själva bevarandets gränser. Dessa verk skyddas hårdare än innovationspatent som man måste betala för att få ha under en begränsad tid. Det är orimligt.

Den kanske mest intressanta, om än knappast oväntade, implikationen har dock att göra med fildelning av upphovsrättsskyddat material. Detta är, har vi blivit itutade, kriminellt och värre än både stöld, misshandel och våldtäkt. Som vi lär oss av Wierd Al Yankovic så börjar det med att man snattar sånger, sen börjar man råna spritbutiker, sälja knark och köra över skolbarn med sin bil. Skämt åsido, men brottet anses till och med viktigare än grundlagsskyddade rättigheter till integritet, i förlängningen själva förutsättningarna för fri demokrati. Så det finns ju knappast någon ände på hur illa det etablerade samhället tycker fildelning är, vilket Pirate Bay-domarna är ett otvetydigt bevis på. Justitiemord. Männen hade inte en chans. Utgången var given på förhand, exempel skulle statueras i bästa militärdiktaturstil.

Men kanske är det just fildelning som kommer rädda dessa spel från förstörelse? Helt oväntat är det en piratflagga som seglar upp på horizonten. Pirater har sysslat med att möjliggöra bevarande av datorspel sedan datorspel uppfanns genom att knäcka kopieringsskydd och sprida ut programvaran till många av varandra oberoende lagringsplatser. Det framstår som en paradox. Samhällets upphovsrättslagstiftning förutsätter fildelning. Annars skulle vi inte kunna bevara vår historia.