När det offentliga misslyckas
Jag såg ett avsnitt av Arga Doktorn, en eminient SVT-produktion som handlar om att uppmärksamma fel och brister inom vården och hjälpa i alla fall några människor att få rätt vård, och kanske viktigare också upprättelse. Serien inleds med ett starkt avsnitt om en kvinna i min egen ålder. Cirka 20 med andra ord. Hon fick en hjärninfarkt. Vården tog inte hennes symptom på allvar, och missade helt att fråga om hon tog p-piller, vilket kan utlösa den typen av problematik om man har olyckliga anlag.
Det var i sig mycket tråkigt och klumpigt att missa alla indikatorer, varav flera starka kriterier som man ska trigga på som läkare. Men tyvärr är vi människor, och jag tänker inte göra detta till en smutskastning av offentliga vårdens förmåga att diagnostisera. Jag kan köpa att det gick åt skogen. Någon borde kunna be om ursäkt å landstingets vägnar. Det hade inte kostat ett öre. Det enda som är oroväckande är att det i hennes journal påstås att hanteringen varit föredömlig, när den snarare varit den motsatta. Förmågan att lära av misstag verkar inom organisationen inte vara den bästa.
Istället vill jag intressera mig för den vård som den här kvinnan fick. Det är ett centralt tema i programmet. Hon får någon form av rehabilitering, men långt ifrån så mycket som hon skulle behöva. Hennes dröm är att en dag kunna gå, i alla fall någorlunda normalt. En väldigt anspråkslös dröm, som är fullt möjlig för henne att nå. Om hon får hjälpen hon behöver. Den hjälpen finns dock inte i hennes landsting. Hon behöver vård av Move&Walk som är en privat aktör som specialiserat på att ebjuda intensiv rehabilitering för personer med neurologiska funktionsnedsättningar. För alla som inte kan läkar-lingo är det alltså typ CP, Stroke, MS och Parkinson.
Vården ska ju vara likvärdig i hela Sverige, och vi betalar ju skatt för att alla ska få den vård de faktiskt behöver för att kunna få ett så normalt liv som möjligt. Det ska inte ha någon betydelse om man bor i Göteborg, Lund eller Örebro. Men verkligheten är inte lika vacker som teorin. Om man som i den här kvinnans fall bor i fel landsting så går det i praktiken inte att få den här vården. Även fast kompetensen saknas i det egna landstinget får man alltså inte någon fullgod ersättning i ett annat landsting där kompetensen finns. Naturligtvis är det pengar som spökar. Istället blir man hänvisad till att i så fall finansiera själv. Det är ingenting som hon har förmåga att bära. Då finns bara alternativet privat välgörenhet kvar.
Själva doktorn i Arga Doktorn utbrister flera gånger upprört hur absurt det är att svenska medborgare hänvisas till att tigga pengar hos välgörenhet. Jag tycker i och för sig inte skillnaden att tigga pengar från skattekollektivet skiljer sig så mycket från att tigga pengar från fonder eller annan privat välgörenhet, men utifrån förutsättningen att vi nu har ett skattesystem som ska täcka detta så är reaktionen rimlig. Hur kan svenska medborgare falla igenom givet vårt sociala skyddsnät, givet det skatteupplägg vi har?
Att få fonderade pengar var inte heller det lättaste tyvärr. Eftersom det rörde sig om sjukvård som i teorin ska bekostas av offentligheten så blev det ett slags moment 22. Fonderna kunde inte dela ut pengar för vård som ska bekostas av landstinget och landstinget hade i sin tur inte råd utan hänvisade till fonder. Det såg ut att sluta i ändlös hopplöshet där den här drabbade kvinnan inte skulle få den vård hon har rätt till som medborgare.
Men slutligen, när alla dörrar tycktes vara stängda och det bara var att ringa Move&Walk och säga att nej, jag kan inte komma. Jag har inte råd. Så slutar det i att Move&Walk, en PRIVAT klinik. Jag upprepar här för att även blodröda och vinröda ska hänga med. En PRIVAT klinik, åtar sig att genomföra behandlingen oavsett om finansiering finns eller ej.
Ja, det var TV-program. Det är lättköpt reklam för Move&Walk. Det är ett utmärkt sätt att stärka sitt varumärke och koppla positiva värden till det. Men är det inte ganska lustigt ändå? I många sammanhang framställs det offentliga som en aktör som får täcka upp för privata misslyckanden. Här är det tvärtom.
Anledningen till att jag tycker det här är intressant och viktigt är för att det här är en av mina käpphästar. Det privata näringslivet KAN ta ansvar, och gör det också. I ett system som vårt, där både företags och privatpersoners tillgångar till stor del tvångsförvaltas av farbror staten, händer det mera sällan. Systemet är ju riggat för att snälla staten SKA ta ansvar i alla situationer. Vilket tyvärr inte sker, så vi kan ju känna oss grundlurade. Vi betalar världens näst högsta skatter och får inte ens ut adekvat vård, utan när det kommer till kritan får vi betala vården själva ändå.
Hur som helst; för något sekel sedan var privat ansvarstagande vanligt. Några av våra mest fantastiska institutioner grundades av privata aktörer som ville använda sina framgångar för att ge tillbaka till samhället. Någon som hört namnet Chalmers? En skola som grundades för att ge lovande mindre bemedlade en god utbildning. Idag Sveriges enda oberoende ickestatliga universitet. Det finns också mängder med fonder från den tiden, ofta inriktade mot mindre bemedlade, som än idag faktiskt delar ut pengar.
Vad vissa tycks undgå att begripa är att företag är människor, och människor tenderar faktiskt att vara mänskliga, att bry sig. Kanske inte alla aktörer, men en delmängd. Huruvida en lösning med bara privat ansvarstagande är att föredra lämnar jag osagt, men jag tror alla vinner på att det skapas ett större utrymme för det privata att komplettera det offentliga på olika sätt. De statliga systemen är inte odelat fantasitska. Det positiva var att det skapades ett pålitligt (nåja) och hyfsat jämlikt system. Nackdelen var att civilsamhället upphörde i och med tanken "jag betalar skatt, alltså tar jag mitt ansvar". Allt blev abstrakta och opersonliga system och medmänskligheten eroderade sakta bort. Det fanns mycket gott med det ansvarstagande civilsamhället också. Att ge det utrymme är något jag tror på väldigt starkt.
