Min Vision

I Göteborg planeras en omdaning av en rondell som går under namnet "Mariaplan". Trista parkeringar och traifkimpediment ska bli möbleringszoner och torgyta. De bilfria ska äntligen också få god tillgänglighet till handeln som finns där. I stort sett är tankarna med omdaningen fantastiskt bra tycker jag. Det tycker däremot inte Göteborgslokalers vice ordförande. 

Jag var nyligen aktuell i GP tillsammans med Yimby-samordnaren Patrik Andersson med en replik till just Göteborgslokaler. De verkar tyvärr sitta fast i en obsolet planeringstradition och föråldrade analysmodeller. Då handlade det om grannskapsenheter och centrumanläggningar. Nu handlar den istället om tillgänglighet. 

Tonläget är ordentligt uppskruvat, som det brukar vara på män i övre medelåldern när det gäller trängselskatt och västlänken. Redan i ingressen är det nästan falsett:

"Finns det någon förnuftig människa som tror att torg och torghandel kan leva utan butiker och verksamheter? Och som tror att människor väljer att besöka ett torg som man inte kan nå?"

En sidoanmärkning här är att just benämningen "torg" som beskrivning av Mariaplan är en ganska rejäl eufemism. "Trafikplats" hade passat bättre. Hur som helst visar det sig snart vart skon klämmer:

"Men just där - på Mariaplan - vill stadens företrädare minska tillgängligheten till torget för handikappade och även andra, som kommer hit med bil."

Redan här kan man börja syna den argumentationskedja som börjar ta form. Tillgängligheten för bil ska alltså minskas på något sätt. Detta innebär alltså, enligt Lisbeth Grönfeldt Bergman (M), att det här torget/trafikplatsen kommer bli fullkomligt omöjligt att nå. Alltså om tillgängligheten är mindre än 100 procent skiftad till förmån för bilen går punkten inte att ta sig till. Det är ganska uppenbart att den argumentationskedjan är felaktig. Att någon skulle försöka skapa ett torg som inte går att nå är en halmdocka.

...bli någonting i denna riktning imorgon. Omöjligt att nå?

De logiska kullerbyttorna fortsätter sedan på ett nästan underhållande sätt:

"Buss och spårvagn i all ära - men vi måste acceptera att det inte är möjligt för alla människor att ta sig till butiker med dessa färdmedel och inte heller att cykla. Det finns faktiskt människor som är beroende av att komma nära med bil!"

För det första konstaterar trafikplaneraren dr Christer Ljungberg redan 2006 att en majoritet av centrumhandelns kunder tycks komma till etableringarna utan bil. I Lund kommer till exempel bara 18 procent till butikerna med bil. 82 procent kommer alltså dit på annat sätt, till övervägande del till fots, med cykel eller med buss. Liknande siffror har sedan dess framkommit för fler städer i Sverige om jag inte missminner mig.

För det andra är resonemanget en logisk kullerbytta. Att vissa behöver använda bil betyder inte att alla eller ens en signifikant andel av butikernas kunder behöver bil (vilket vi också ser i invändningen ovan). Det är alltså inte ett argument för att skifta tillgängligheten 100 procent till bil på bekostnad av tillgängligheten för andra trafikanter. Det enda detta argument visar är ett enögt perspektiv. Inget transportslag kan passa alla. Detta är i själva verket ett kraftfullt argument för ombyggnationen, då den syftar till att öka tillgängligheten för de trafikslag som idag har på tok för låg tillgänglighet, så att situationen blir mer balanserad. Det går lika gärna att hävda:

Bil i all ära - men vi måste acceptera att det inte är möjligt för alla människor att använda detta transportmedel. Förutom att staden skulle korka igen så kan man vara för ung, för gammal, funktionshindrad eller ekonomiskt hindrad. Dessutom är allt färre ens intresserade av att äga och använda bil i sin vardag.

Den omskrivningen är precis lika relevant och visar hur otroligt intetsägande och irrelevant detta argument är. Trafik är givetvis inte ett specifikt fordon utan människor och varor som rör på sig. Det står i stadens egen trafikstrategi, man kunde ju tro att det var politikernas jobb att faktiskt vara uppdaterade...

Med detta börjar dock debattören, förmodligen för sitt eget bästa, närma sig slutet. Det är dags för den avslutande one-linern som ska knyta ihop säcken och liksom klistra fast sig i läsarnas huvud:

"Det finns fler skrämmande exempel i staden där bilfientligheten slår hårt mot verksamheter och jobb - särskilt för unga göteborgare. "

I sjävla verket har den här typen av omvandlingar ett slående track-record just när det gäller handeln och butikernas omsättningar. Från NYC finns siffror som visar på nästan 50 procent ökning av handel när kantstensparkering blev cykelbana. Vidare dubblades hyrorna på kort tid runt Times Square sedan det blev bilfritt och fem nya flaggskepps-butiker öppnade. Detta redan då bara temporära material användes. Nu byggs det om till ett permanent torg. Vill man titta mer lokalt kan man se hur Odinsgatan och Friggagatan verkligen levt upp i och med omdaningen till en mer balanserad situation mellan trafikslagen. Eller så kan man titta på centrum inom vallgraven och hur de bilfria gågatorna blev en dundersuccé. Det finns en uppsjö av fall som styrker metodens effektivitet. Det finns inget stöd för att denna omdaning riskerar ett enda jobb, i själva verket är det snarare tvärt om. Det är skrämmande hur Göteborgs tradition av bilkramande från sextiotalet och fram till bara några enstaka år sedan har tillåtits slå så hårt mot verksamheter och jobb, men också glädjande att den undertryckta potentialen äntligen får frigöras!

I korthet är alltså debattartikeln fylld av logiska kullerbyttor, argumentationstekniska och faktamässiga fel. Detta kommer från en person som innehar en maktposition i ett av stadens offentligt ägda bolag. Göteborgarna förtjänar bättre styrning av staden.