Min Vision

Jag är, som framgår av presentationen uppe till höger, på god väg att bli civilingenjör i datateknik. Jag pluggar numera en master inom "Software engineering", mjukvarukonstruktion kanske man kan översätta det med. Så man kan lugnt säga att mjukvara är min vardag.

En grej som är stort inom mjukvaruvärlden är det som kallas "Agila"-metoder, och då kanske framför allt en metod som kallas "SCRUM".Det är en reaktion mot att större delen av alla mjukvaruprojekt som kördes för ett par decennier sedan gick käpprätt åt skogen. De utvecklades enligt den välkända "vattenfall"-processen:

Faserna genomförs (idealt) linjärt sekventiellt i ordning. Först Krav, sedan Design osv. Den processen går i ett typiskt mjukvaruprojekt mellan 3 månader och 1,5 år. Kund inbjuds att delta lite i början och lite i slutet. I början får de uttrycka krav, i slutet får de göra något som kallas "acceptanstest" där man helt enkelt validerar mjukvaran mot kravspecen Merparten av tiden får uvecklarna sitta inlåsta för sig själva på kontoret. Nu till problemen och skälet till att mjukvaruprojekten blev så fel. För det första tar processen inte hänsyn till att kunden är dålig på att uttrycka sina verkliga behov och för det andra tar den inte hänsyn till att kundens behov förändras snabbt.

Lösningen handlar om att köra alla de där faserna ovan fast i korta iterativa så kallade "sprintar" om 2-4 veckor. Idealt får kunden möjlighet att komma in i processen efter varje sprint. De får då se en "Potentially Shippable Product Increment" (PSPI), en körbar prototyp, och ge sin input. Processen svarar både på föränderliga behov OCH gör det lättare för kunden att uttrycka sina behov genom att de får testa på vad de trodde att de behovde och ofta då förstå att det inte riktigt passade.

Det man upptäckt är att projekten ofta blir mer lyckade och kunden blir mer nöjd med resultatet.

Många branscher börjar inse nyttan med ett mer agilt arbetssätt, det har spridit sig utanför ren mjukvaruutveckling. Överallt där liknande problematiker finns kan idéerna provas, och ofta ge goda resultat. Ett område som jag direkt kommer att tänka på är stadsplanering. Där finns ett problem med att medborgare inte alls får vara en del av processen omkring hur deras stad byggs. De inbjuds vid några få tillfällen och får då egentligen bara säga "ja" eller "nej". Det är inte rimligt och skapar ett läge där många överklagar i rent missnöje över att inte få vara med. Det är enda chansen att få säga ens något. Erik Berg från Inobi Arkitekter blev intervjuad av Pennypodden, och delade mycket intressanta tankar om hur viktigt en stadsbyggnad som inbjuder medborgarna är. Och lösningen då?

Let the city-planning go agile!

Planerna skulle kunna läggas ut "as is" som en PSPI varje månad. Respons skulle kunna samlas in, sorteras och prioriteras med hjälp av ett webbsystem. Det skulle gå att utveckla smarta algoritmer för att aggregera informationen och presentera koncis och användbar input till planeringsprocessen. Planerarna tar detta med sig in i nästa "sprint" och varje PSPI skulle kunna läggas ut med en kommentar "vi uppfattade a,b och c som efterfrågat och prioriterat av allmänheten och gjorde därför förändringar x,y och z". INTE svar på varje enskild idé, utan på en "högre" abstraktionsnivå. Jag tänker ett stycke på 5-10 rader. Det borde man klara av utan att tiden springer iväg alltför mycket.

Den extra tiden som investeras i processen betalas idealt av minskade problem med överklaganden och att medborgarna upplever att de inbjuds att delta och att deras input tillvaratas, tas på allvar. Därför är den där kommentaren så viktig, så att allmänheten ser att planerarna tagit till sig av input och får återkoppling på det.

Jag tror också en stor, och i förlängningen mycket större, vinst är att staden vi bygger blir bättre. Jag tänker att ju fler perspektiv som finns med desto större är möjligheterna att skapa något som fungerar bättre för alla, inklusive den lilla klick som annars hade haft oinskränkt inflytande och makt. Bra lösningar drivs av begränsningar. Ju färre begränsningar som finns desto mindre är behovet att tänka igenom lösningarna. Införs nya perspektiv ökar kraven på att tänka igenom ordentligt och således blir förutsättningarna, möjligen skenbart paradoxalt, bättre för en bättre lösning. Inte bara bättre för fler grupper på bekostnad av den där lilla klicken, utan bättre för alla. 

Stadsbyggande har, som Erik Berg påpekar, en lång tradition av att vara en social process, alltså att allmänheten varit involverad (inte att man nödvändigtvis byggt bostäder för socialt utsatta, det är två olika saker som ska hållas isär). Det är dags att våga vara lite retro, lite traditionell, genom att utnyttja de senaste moderna processerna. Ett stort kliv framåt tillbaka till en fungerande stadsbyggnad, låt stadsplaneringen bli agil!