PPs valförlust speglar partiets kris
Jag fick aldrig rätsida på varför PP gjorde ett så monumentalt dåligt val. I grunden är det ett aktivistparti som är vant att arbeta med små medel för att uppnå stordåd. Det fanns flera bra mediehändelser som partiet kunde dra fördel av, inte minst F!'s företrädares positiva inställning till förbud av pornografi. Även Snowden och övervakningssamhället hade man kunnat göra någon grej av. Man var inte helt i synk med media, och fick inte vara med där man ville, men på det stora hela taget så var ändå förutsättningarna ganska goda för att klara av att behålla i alla fall ett mandat.
Det hände inte, som vi alla vet. Istället åkte partiet ut ur EU. Med besked. Och vi utanför piratbubblan stod som frågetecken. Hur schabblade PP bort detta? Eller har mänskliga rättigheter, demokrati och integritet plötsligt blivit oviktiga? Jag har svårt att tro det...
Naturligtvis var det inte så, och Amelia Andersdotter (tidigare EU-parlamentariker för PP) tar på ett strategiskt hänsynsfullt sätt bladet från munnen på lagom avstånd mellan valen. Det hon skriver borde slå ner som en bomb i partiet. En partiledare som varit onåbar för partiets egna parlamentariker under flera år. En partiledning som skitit helt i medlemsinitiativ. Röta i hela partitoppen. Listan blir bara längre och längre i hennes mycket välskrivna och trovärdiga återgivning av vad som fakitskt utspelade sig bakom kulisserna.
Vad som är uppenbart är att PP inte behöver en ny politik. Redan breddningen var uselt skött och PP hade klarat sig bättre utan. Partiet behöver en ny ledning som vågar och vill föra politik. Som kan och vågar leda ett aktivistparti. Och som inte blir sjösjuka när båten gungar lite. Valförlusten kan inte skyllas på någonting annat, den berodde helt på partiets interna kris. Frågan är om man klarar av att vända trenden eller om partiet är dömt att dö.
