Min Vision

Ibland måste man ta sitt samhällsansvar och reagera. Som till exempel när kränkta motormän använder min lokaltidning, Partille Tidnings, debattsida för att sprida hat och förtal mot cyklister. Sagt och gjort. Insändare inskickad och trevligt nog också publicerad. Den fick den trevliga rubriken De flesta cyklister sköter sig bra i trafiken. Läs gärna.

Det är viktigt det här. Missuppfattningar och rent förtal mot cyklister får inte stå oemotsagt. Det finns många som känner sig hotade av en växande cyklism. Som inte vet hur de ska navigera i ett samhälle där bilen inte är självklar och dess plats ibland också ifrågasatt. Men även de har faktiskt allt att vinna. Fler personer i cykelsadeln innebär färre bilar att trängas med och mer trafiksäkerhet för alla. 

Det är löjligt att hålla på och dra upp cyklisters småförseelser i tid och otid. Cyklisters beteende är inte det stora trafiksäkerhetsproblemet i Sverige. Visst, cyklister är inga änglar. Det är det ingen trafikantgrupp som är. Men man kan helt enkelt inte ställa till med så mycket skada på en cykel. Det kan man däremot med bil. Och med tanke på att bilister begår fler brott med allvarligare konsekvenser är det kanske där vi bör fokusera genom mer moraliserande, mer polisiär närvaro och hårdare regler. 

Själv brukar jag tänka på en gammal god Astrid Lindgren: "Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll". Det bör gälla, även i trafiken. Ansvarsbördan är assymetrisk helt enkelt eftersom de risker man utsätter andra för skiljer sig åt kraftigt beroende på om man kör bil eller trampar cykel. 

Tja; för att avsluta med en ordvändning. Det är kanske dags för Nordström att plocka fram cykeln istället för att ständigt vara ute och köra bil. 

Och så var det dags för politikerklubbens årsmöte/cocktailparty. De tre verkliga maktgrupperna (lobbyister, media och så politikerna) samlas för att dricka rosé, dunka ryggar och bedriva påverkansarbete. Av min inledning att döma kanske det ligger nära till hands att tro att jag är negativ till hela påhittet, så är det inte. Branschmässor är inget unikt för just den politiska branschen. Men jag tar mig friheten att skämta lite om det, för man har inte roligare än vad man gör sig!

I år är Almedalen mer intressant än vanligt, eftersom det är valår. Det är ett viktigt tillfälle för utspel och positionering, och det är nog inte felaktigt att påstå att valet i någon mening avgörs den här veckan i Visby. De regeringsalternativ som åker dit är båda svaga, men på olika sätt. Alliansen för att de har blivit visionslösa och går till val mest på gamla meriter. Socialdemokraterna + V och MP för att Löfvén som partiledare har ett svagt stöd. Samtliga partier har en hel del positioneringsarbete att göra, alltså.

Skolan tycks bli en viktig fråga. Den är värd ett helt eget inlägg egentligen. Det är en debatt som präglas av förenklingar och missuppfattningar. Vi har inte råd att göra skolan till ett slagträ och fatta beslut grundade i ren populism än en gång. Det måste bli ett slut på den politiska experimentverkstaden!

Även jobben kommer fortsatt att bli en viktig fråga. Personligen känns hela den debatten uttjatad. Inget av de etablerade partierna har någon som helst aning om hur de ska skapa fler jobb och de tävlar i att komma med flest innehållslösa floskler. Det enda partiet som har framfört något nytt i frågan är piratpartiet, och chansen/risken att de kommer in i riksdagen får betraktas som försumbar. Så därför är det ju fritt fram för andra partier att kopiera deras idéer om hur man kan ta tillvara den nya tidens möjlighet för att underlätta bland annat nya jobb. 

Ett konkret exempel på en innovationshämmande och därför jobbfientlig reglering är upphovsrätten. Trots stor efterfrågan av aggregering och sållning av information är det nästintill omöjligt att utveckla den typen av tjänster utan att bli åtalad för upphovsrättsbrott. Igen ett ämne som förtjänar en egen post. Här finns egentligen en stor potential för nya innovativa produkter, och därmed sysselsättning för hundratals kreativa själar. Om man sedan övergår till det föråldade patentsystemet... Det är som sagt öppet mål, bara att kopiera!

För egen del är jag mest intresserad av stadspolitik. Senaste utspelet från Attefall gör mig oroad. Småhus satt i samband med "modern" och "urban" livsstil. Lite som chipsens viktiga roll i en hälsosam och sund livsstil. Rena motsägelsen. Uppenbart utformad för att flörta med vissa väljargrupper. Jag blir allt mer övertygad om att Sverige är i stort behov av en särskild stadspolitik samordnat av en stadsminister. Det är i staden som värde och tillväxt genereras. Vi har inte råd att fumla bort det. Förmodligen kommer dock detta inte vara något fokus tyvärr, trots trängande bostadsbrist och skyhög efterfrågan på riktiga centrala boenden på gångavstånd från vardagens målpunkter.

Det sista som bör nämnas är väl vårt kära manshatarparti Feministiskt Initiativ. Media tycks ha föresatt sig att de ska in i riksdagen. Vissa kallar det "Scymaneffekten", men sanningen är att det snarare är mediasatt agenda. Jag tror F! kan behövas i EU, men jag hoppas svenska väljare förstår att det inte finns samma jämställdhetsproblem i Sverige som det finns i övriga EU och att rätt sätt att arbeta med jämställdhet här är en mindre polemisk väg. 

Hur som helst; låt oss hoppas att detta lilla branschparty gör någon nytta. 
Skål!

I Göteborgs midsommartrafik hände i år flera olyckor. Mycket tragiskt för alla inblandade naturligtvis. 2 bilar vid Bäckebol, 5 bilar vid Backa, och slutligen 4 bilar vid Tingstadstunneln. Den sistnämnda orsakade enorma problem och köer. Det första som man kan konstatera är att dessa hände på motorvägar, de så kallat "säkraste" vägarna som finns. Det andra som kan konstateras är att det orsakade enorma långa köer med stor påverkan på trafiken under lång tid.

Under högtiderna så testas vår infrastruktur till det yttersta. Det är under hög belastning, under stress, som man kan utvärdera hur olika strukturer fungerar. I Sverige gjordes på sextio- och sjuttiotalet omfattande satsningar på att bygga om strukturen. Trafiksystemet kom att baseras på idén om att trafik är ett problem som måste isoleras och ledas bort. För ändamålet konstruerades särskilda motorvägar. Omvandligen har lett till att biltrafiken fått väldigt få alternativ och få angöringspunkter in i städerna. All trafik måste passera genom ett fåtal punkter som får en fruktansvärt stor belastning. Och händer då en olycka i fel punkt kollapsar hela trafiksystemet och ingen kommer vare sig fram eller back. Hela staden lamslås. 

Det finns alternativa sätt att bygga på. Om motorledsstrukturen är ena ytterkanten är det så kallade "rutnätet" på andra kanten. Tänk Manhattan. Där leds trafik in på många olika stadsgator och har möjlighet att välja ny väg ofta. Det finns en så kallad redundans, alltså flera parallella möjligheter att göra samma resa. En intressant effekt med rutnät är att vid olyckor kan trafiken snabbt ledas om och köer kan undvikas. Något annat intressant är kapaciteten. Faktum är att ett rutnät klarar massor trafik. I Vancouver valde man att göra rutnät istället för motorvägar i city. Deras rutnät flyttar dubbelt så mycket biltrafik varje dag än vad den motorledsstruktur som föreslogs för staden på sextiotalet hade klarat. Det är inte illa pinkat! Man får alltså både redundans och bättre kapacitet. Egentligen är det inte så konstigt. Ett system där all trafik ska igenom flakshalsar får sämre kapacitet och blir mera känsligt. Svårare än så är det inte. Och det kan vara värt att komma ihåg när det pratas om ännu mer motorleder mitt i städerna, att stadsgator i rutnät faktiskt tycks vara ett mycket bättre alternativ.

Media har i dagarna äntligen uppmärksammat ett stort systemfel i svensk infrastrukturplanering. Under lång tid har Trafikverket konsekvent överskattat biltrafik och underskattat tågtrafik. Och det är inte lite heller. Från 1996 till 2011 skulle biltrafiken öka med 39 procent. I verkligheten ökade den med 11 procent. Järnvägstrafiken skulle bara öka med måttliga 26 procent, men ökade med 59 procent. Det är extremt grova fel. Och felestimeringarna fortsätter. I framtiden ska biltrafiken öka med 30 procent, trots att den i dagsläget inte ökar alls. 

Konsekvensen av dessa komplett felaktiga prognoser blir att projekt prioriteras felaktigt och att de inte investeras i de trafikslag som människor efterfrågar. Om man bortser från det mest tragiska, att hållbart tågresande får stå tillbaka för ohållbar massbilism, innebär detta också i förlängningen att människors frihet begränsas. Fler tvingas in i ett oönskat bilberoende eftersom järnvägen inte får utvecklas i tillräcklig omfattning. 

Trafikverket själva menar att dessa siffror saknar betydelse eftersom det är politikerna som beslutar prioriteringen. Handen upp den som tror att politiker inte påverkas av siffror om att biltrafiken ska öka med 30 procent, och lönsamhetskalkyler som bygger på kraftiga biltrafiksökningar? Ett felaktigt beslutsunderlag ökar naturligtvis risken avsevärt för att fel beslut fattas, om så inte var fallet hade man kunnat spara pengar genom att helt enkelt inte ta fram dessa siffror och prognoser. 

Det som blir pinsamt tydligt är att inom Trafikverket finns en religiös tro på bilen och biltrafik. Verkligheten spelar ingen roll när massbilism-utopia ska fortsätta byggas. Det är idag den största bromsklossen för en hållbar omställning av transportsektorn, som ensamt står för en tredjedel av Sveriges totala utsläpp. Som medborgare blir jag mycket oroad. Våra gemensamma resurser ska satsas där de gör mest nytta och ingen annanstans. Den här typen av skandaler måste innebära konsekvenser för Trafikverket. Sparka ledningen, ge nya direktiv, förbättra datamodellerna och producera bättre underlag. Och riv upp den nationella infrastrukturplanen i väntan på korrekta underlag.

Cykling är bra för ekonomin, det är ett tema som jag gärna återkommer till. Det mest fantastiska är att allt fler börjar få upp ögonen för detta faktum. För några år sedan var debatten bara "bilen är statens kassako", vilket inte är sant. Biltrafiken kostar mer än vad den genererar i direkta skatteintäkter. Massbilism är oerhört dyrt helt enkelt. Men nu går till och med Dagens Industri ut och skriver om att Cykelboomen är bra för ekonomin! 

Och det kanske roligaste är att de inte nöjer sig med att förklara hur bra det är. De följer tankegången ett steg till och argumenterar kraftfullt för ökade investeringar i cykelinfrastruktur. Det är långt ifrån alla som klarar av att göra den kopplingen, trots att alla erfarenheter visar att tillgång till cykelinfrastruktur korrelerar med hur mycket människor väljer att cykla. Dagens Industri lyckas med att göra den springande punkten tydlig: det räcker inte att prata om hur bra cykling är. Man måste satsa på cykling för att det ska hända något. "Money talks, bullshit walks" - helt enkelt.

Men varför är cykling bra för ekonomin? Vem tjänar på cykling, och vem förlorar på cykling? För vems ekonomi är cykling bra? 

Det är inte på något sätt trivialt att analysera effekterna på ekonomin av att fler cyklar, ens om man begränsar sig till den svenska. Ökad cykling leder till minskade direkta skatteintäkter från beskattning av fordon och drivmedel men samtidigt lägre sjukfrånvaro och vårdkostnader. Vidare krävs inte lika stora infrastrukturinvesteringar i väg. Detta leder till färre jobb inom bygg och anläggning. Samtidigt skapas fler jobb inom cykellogistik, då vi som ett led i cykelsatsningarna begränsar lastbilstrafiken i städerna. Då cykeln inte kan transportera lika mycket behövs betydligt fler cykelkurirer av olika slag. Kostnader för buller och miljöförstöring minskar och potentiellt minskar behovet av katastrofhantering och översvämningsskydd för att klara havsnivåhöjningen. Medborgarna som cyklar spenderar mindre pengar på drivmedel som lämnar nationens ekonomi och hamnar i Ryssland, Norge eller Saudiarabien. Men eftersom konsumtion tenderar att vara en funktion av inkomsterna så omsätts pengarna ändå, sannolikt genom inköp från den lokala ekonomin som genererar fler jobb i cyklistens närområde. 

Och sådär kan man fortsätta tills man blir alldeles snurrig. Det ekonomiska systemet är extremt komplicerat, men kanske går det ändå att säga något? Två tydliga saker är att mindre pengar går åt till drivmedel från rika familjer i andra länder och att sjukvården avlastas. 

En annan sak som ofta missas, men som Dagens Industri faktistk lyckas röra vid är stadens grundläggande funktion: Att sammanföra människor (samt produktionsresurser). Det är något av ett favoritämne för mig. I all komplexitet som en stad är finns ett mönster, och det mönstret är möten. Det är på många sätt staden som utmärker civilisationens början och därmed också startpunkten för den moderna människan. Anledningen till det är enkel. Så fort man sammanför många människor i en stad så skapas förutsättningar för att samarbeta, specialisera sig och skapa fullkomligt fantastiska saker som man inte hade kunnat göra var och en på egen hand. I stort sett alla betydande monument och innovationer som finns skapades i städer. 

Hur transporterna anordnas kan verka för eller mot stadens syfte. Transport är inte en isolerad företeelse som man kan separera och optimera på flöden av bilar eller korta restider. Resorna i staden är ännu en möjlighet för människor att mötas. Min favoritberättelse är hur Markoolio blev upptäckt. Han och två musikproducenter hamnade på samma buss, och resten är historia. Vad hade hänt om de hade åkt i varsina bilar? Och det är bara ett exempel på hur transport är mer än att flytta runt människor och varor på effektivast möjliga sätt. I Stockholm reser bara en minoritet instängda i isoleringsceller, "bilar" brukar man använda som eufemism. De flesta åker kollektivt, och allt fler har börjat upptäcka cykeln. Sett ur det ljuset är det inte konstigt att Stockholm blivit en ledande kulturhuvudstad och det svenska musikundret får en liten förklarande pusselbit. 

När man cyklar är man precis som när man åker kollektivt en del av en social kontext. När man tar bilen är man snarare separerad från sociala kontexter. Att vara del i den sociala kontexten är förutsättningen för att de slumpmässiga mötena ska kunna uppstå. Det är en av miljoner mekanismer som finns i staden för att stödja att människor kommer samman och gör underverk. Men ingen detalj är liten nog för att bli trivialiserad. Utan den där bussresan hade vi inte haft Markoolio. Hur många innovationer eller andra livskvalitetshöjande saker har inte inträffat på grund av slentrianmässig massbilism? 

I grunden handlar det inte om cykel versus bil. Det handlar om att bygga en stad där människor får möta varandra på riktigt, inte bara se varandras nummerplåtar i bilköer. Cyklande människor är en del i det.