Min Vision

Den allmänna valvakan är ett rätt skruvat fenomen. Opinionsundersökningar och experter med snabba analyser och svar varvas med intervjuer och kommentarer från partiernas valvakor. Horder med journalister jobbar febrilt med att försöka förstå vad som händer och vad det innebär. Staplar flyger hit och dit. Det finns siffror på allt. De försöker bringa klarhet, men lyckas mest röra ihop det och förvirra oss stackars svenssons ännu mera.

Resultat är alltid enkelt. Det är fakta svart på vitt som inte kan vinklas, argumenteras eller jämkas med. I denna upplaga av EU-valet backade Moderaterna och Folkpartiet med 1 mandat vardera. Piratpartiet gjorde en brakförlust och blev av med de 2 mandat man tidigare haft. Valets solklara vinnare var Sverigedemokraterna som gick framåt från noll till hela 2 mandat. Även miljöpartiet gjorde ett bra val och ökade med ett mandat men den stora snackisen blev ändå F! som säkrade sitt första mandat i EU-parlamentet.

Tolkningen är svårare. En kort lista av vinnarna är SD, MP och F!. Vad betyder detta? Går det att säga något alls? Nyckeln tror jag är att titta på partierna.

SD är, om någon har missat det, ett så kallat "högerextremt" parti. Jag har aldrig fattat vad det är som är höger i SDs politik, de vill ha ett högskattesamhälle och vanlig hederlig sosse-välfärd för alla (med ett efternamn alla kan uttala och klarlagda band till det ursprungliga Sverige, vad nu det är?). Däremot förstår jag vad som är extremt med dem. De vill genomföra radikala förändringar i invandrings- och integrationspolitiken. De vill resa fler hinder för människor som inte är födda här att komma hit. 

MP är Sveriges och världens gemensamma samvete. Och för övrigt bultar deras väljares hjärta rätt mycket mer åt vänster. En betydande falang i partiet hade man normalt hittat i vänsterpartiet, om de inte råkat gilla miljö också. Detta har för övrigt till MPs lednings förtret omöjliggjort alla former av samarbeten med högerpartierna och gjort det allt svårare att på ett trovärdigt sätt hävda att man är ett mittenparti. Den gamla "Höger, vänster - varför inte framåt?" har sedan länge blivit till "Höger, framåt - varför inte vänster? Hur som helst... MP har aldrig riktigt lämnat sin ungdomliga radikalitet trots att man är ett sedan länge etablerat parti. I partiet florerar alla möjliga radikala förslag om sex timmars arbetsdag, genusdagis, enbart vegetariska alternativ i skolmatsalen och så vidare.

F! är Sveriges matriarkalfeministiska vänsterparti. Grundarna är gamla avdankade vänsterpartister. Deras förgrundsfigur, Schyman, har ett förflutet som partiledare i VPK. Partiet tycks vara mer vänstervridet än MP och de driver dessutom en ytterst radikal feministisk politik. Deras partiprogram är i stort sett vad man får om man tar VPK och mixar in den slags feminism som kallar män för vandrande dildosar. Kvinnor ska kvoteras in för att de föddes med en snippa och penisdjur ska maka på sig. Etcetera.

För att summera har vi alltså tre vinnare som alla på många sätt går utanför den medelgråa politiska sörjan. Radikalitet förenar dem även om de är radikala i olika frågor på olika sätt. Samma trend går igen i Europa. Det är radikala partier som ökar. Främst då så kallad "extremhöger". På den positiva sidan är att detta kan innebära att vi får lite mer energi och passion in i EU-politiken. Frågan är om det är "önskvärd" sådan...