Min Vision

De senaste veckorna har SPICE, som är ett samlingsnamn av olika syntetiska cannabisliknande preparat, givit upphov till en ny glöd i knarkdebatten. Kanske framför allt från Piratpartiets håll. I den offentliga debatten har till exempel Christian Engström, tidigare EU-parlamentariker, försökt driva frågan. I dagsläget förespråkar partiet att narkotika, däribland cannabis, bör avkriminaliseras. Det innebär bland annat att innehav för personligt bruk samt användande skall vara tillåtet och inte beläggas med straff. Detta i sin tur är en kompromiss, partiet är ytterst divergent. Spännvidden av åsikter går från hårdnackade drogliberaler till i stort sett motsatsen. Kompromissen kom till dels för att den internpolitiskt då framstod som rimlig och dels för att det fanns förhoppningar att frågan skulle kunna locka nya väljare.

Vad som inte gjordes då, uppenbarligen, var en analys av frågans politiska potential. Vilka möjligheter finns egentligen med att driva frågan? Det här är en ganska kontroversiell fråga, det i sig behöver inte vara negativt. Sverigedemokraternas invandringspolitik är ett lyckat exempel på när ett parti adresserat en fråga på ett sätt som i övriga politiska läger är kontroversiellt. Men en viktig grundförutsättning för att lyckas med en sådan manöver är att det faktiskt finns en tillräckligt stor grupp som i princip väljer parti som följd av den kontroversiella linjen och i praktiken också att det finns grupper som lockas av annan politik partiet har och som kan leva med partiets kontroversiella inställning. Som sagt lyckades Sverigedemokraterna med den manövern och fick som de flesta förmodligen är medvetna om nästan 13 procent av folkets röster i senaste riksdagsvalet.

Av lite olika skäl fördjupade jag mig i detta. Jag tänkte att det måste finnas opinionsundersökningar omkring attityder till narkotika. Och det visade sig att så var fallet. Jag grävde fram två oberoende undersökningar, en som tittade på hela populationen (Novus) och en som tittade specifikt på ungdomars inställning (Nepa / IF). Piratpartiet har traditionellt haft ett starkare stöd i yngre åldrar än i äldre, så därför är just ungdomars attityder extra intressant.

Resultatet är nedslående om man är drogliberal. Endast 14 procent av ungdomarna stödjer liberalisering. Hälften vill tvärt om ha en mer restriktiv narkotikapolitik.18 procent är nöjda med nuvarande politik. Sett till populationen i stort är dock ungdomar mer positivt inställda till drogliberaliseringar. Endast 8 procent är för någon form av avkriminalisering ens av cannabis, som representerar ett väldigt "lätt" bruk eller missbruk. 

Vid en snabb titt kanske 8 procent inte är en dålig siffra, det är väl över 4 procent som är spärren för riksdagen. MEN detta måste man tänka två varv omkring. Är det sannolikt att alla som har drogliberala sympatier röstar, och att de dessutom låter sitt val dikteras utifrån enbart drogfrågan? Faktum är att det förmodligen inte är så. Till att börja med röstar inte alla, låt oss ansätta att drogliberaler är som medelsvensson, i så fall röstar knappt 85 procent av dem. Men människors val dikteras av fler faktorer, i riksdagsvalet är plånboksfrågor framträdande. En stor andel kommer att rösta enligt höger/vänster och inte på partiet som för den drogpolitik de gillar bäst. Låt oss anta att 20 procent ändå väljer parti enbart på grundval av drogfrågan, det är ändå en väldigt stor andel. Om man beräknar detta får man att andelen väljare man med viss realism kan hoppas på är 1,4 procent. Samtidigt är frågan som sagt ytterst kontroversiell. De som inte stödjer drogliberala idéer är i regel starkt negativt inställda, för dem är frågan en "dealbreaker". En fråga som gör att de inte vill ta i partiet med tång.

Det är med andra ord fullkomligt orealistiskt att förvänta sig att en drogliberal politik vinner några som helst val. Istället är risken överhängande att tappa väljare på grund av att frågan är så pass kontroversiell som den är. Att 92 procent inte stödjer en avkriminaliseringslinje ens för cannabis är en utmärkt indikator. Många har också uttryckt både på partiets interna kanaler och jag har även hört uppfattningen från personer i min omgivning att drogfrågan gör att Piratpartiet går fetbort. Det är helt enkelt inte en fråga de kan leva med att ett parti som de röstar på driver. Lite som barnporrfrågan ungefär. 

Den politiska realismen med Piratpartiets linje är alltså nära noll och det minskar partiets chanser att få förtroende att driva kärnfrågorna. Sett i det ljuset bör partilinjen omprövas. Vilken drogpolitik finns det faktiskt tillräckligt stöd för att driva? Ett intressant fynd från Novus undersökning var att det finns ett gott stöd för sprutbytesprogram. Det ger en startpunkt för att utforma en pragmatisk och genomförbar drogpolitik.

Inom partiet använder den drogliberala falangen argumentationen att det är inhumant att inte hålla med dem i deras drogliberala idéer. Stackars missbrukare riskerar att dö i onödan! Vilket givetvis är en tragedi. Men saken är den att en linje som ingen annan håller med om är ogenomförbar. En linje som inte går att genomdriva räddar noll liv. Genom att välja en pragmatisk linje kan man samla stöd för åtgärder som förbättrar situationen, som räddar liv. Och några räddade liv är oändligt många fler än inga räddade. Vilken linje är "inhuman" - egentligen?

Piratpartiet borde backa, både för att det ger bättre förutsättningar att samla stöd att driva kärnfrågorna och för att pragmatism ger förutsättningar att rädda fler människoliv.