Another one bites the dust
Jag var ute och cyklade idag. Det var sol och fint. Varmt nog för att skippa jackan. Jag gav mig av i vit skjorta och kavaj, kameran över axeln. Det blev en lång tur och jag fotade en hel del. Jag har dock inte hunnit behandla bilderna så det får bli en annan gång. Jag hittade en stig jag aldrig prövat förut och fick plötsligt en jättefin promenad längs med Säveån. Jag har åkt förbi säkert tusen gånger med både bil och cykel. Idag hade jag tid, och rörde mig tillräckligt långsamt för att kunna stanna till och svänga in. Det är en sak jag märkt. När man reser med bil så kan man inte åka in på de små stigarna som leder till de små smultronställena. Men med cykel så går det. Tyvärr är det väl så att de vackra vyerna gör sig bäst på bild. Trots 500 meter, en dalgång och rader av byggnader låg bullret från E20 som en våt filt över Säveån. Att hitta tysta platser i en bilstad är en diger utmaning.
Byggandet av en cykelnation tycks gå... Sådär. Av säkerhetsskäl konverteras allt fler vägar till mötesfria vägar. Där är det i princip omöjligt att cykla. Ibland byggs det "cykelbana". Men det är sällan motiverat att ta bort fnuttarna "citationstecknen".
Ännu en väg. Finspång och Kolstad denna gången. Nästan mina gamla "Hoods". Uppväxt i Linköpingstrakten. Linköping är föresten en av Sveriges bästa cykelstäder, sett till andelen cyklister. Finspång/Kolstad tycks inte riktigt placera sig i den divisionen. Vägen fick förvisso en väggren som döpts till "cykelbana", men den saknar nästan helt skydd från biltrafiken och kommer inte att väghållas vintertid. Det blir för dyrt.
"- På de ställen där det finns räcke är det faktiskt inte för att skydda cyklister mot bilar. Det är för att skydda bilisterna mot till exempel en bergvägg. Att sätta räcke hela vägen för att skydda cyklisterna har ansetts för dyrt. Vi har följt de regelkrav som finns för den här typen av gång-och cykelväg, berättar Lisa Herland."
Ja alla dessa bergväggar som riskerar att komma utstörtande och attackera de stackars bilisterna...
Det är svårt att förhålla sig till sådana uttalanden. Detta är alltså hur Sveriges nationella organisation för infrastruktur förhåller sig till cykelsäkerhet. Inte alls, alltså. Detta är hur organisationen förhåller sig till det politiska uppdraget från våra folkvalda representanter att verka för ökad säker cykling. Ännu mer komiskt blir det när det i artikeln konstateras att cykelbanan är så smal att det är svårt att hitta fordon för att snöröja. Men skrattet sätter sig så att säga i halsen.
Trafikverket har fått frågan upprepade gånger. Varför händer ingenting på cykelfronten? I princip hänvisar man hela tiden till sig själv. Man har anfört att det finns inga pengar anslagna. Men det är myndihgeten själv som äskar pengar. Man har valt att inte äska pengar för cykling. Man hänvisar till att man följt standard, men det är man själv som har skrivit standarden. Summerat: Trafikverket vill inte. Trafikverket skiter i uppdrag från svenska folket som verket inte tycker om. Detta är i slutändan ingenting mindre än ett allvarligt demokratiproblem.
Det kanske är så enkelt som Nils-Eric Sandberg anför redan år 1968:
" Cykelåkning är nämligen nyttigt för konditionen, det avlivar inte andra trafikanter, sprider inga giftiga gaser, skapar inte oväsen; det är därför oförenligt med modernt trafiktänkande."
