Min Vision

Jag såg Fredrik Gerttens Bikes vs Cars igår kväll (och var även halvdålig moderator för påföljande panelsamtal, intressant erfarenhet). Det var en ganska dubbel känsla. Jag kom direkt från Volvo Cars Corporation där jag gör examensarbete. I filmen lyfter man stora tunga frågor om brutal miljöförstöring, korruption rätt upp i EU-toppen och människor som tvingas till timmar i bilköer, själv tycker jag det är "Carmageddon" att behöva köa i 10-20 minuter i Göteborgs rusningstrafik. På Volvo är man extatisk för den nya XC90 som just lanserats, första bilen som görs på deras nya plattform SPA (Scalable Platform Architecture) och också deras största super-SUV. Man hoppas på enorma försäljningsframgångar på marknader där bilarna redan knappt får plats på vägarna. 

Och filmen lyfter också bland annat denna orimlighet. Bilindustrin räknar med att sälja massor bilar, allt fler stora SUVs. Vi har ca 1 miljard bilar i världen idag, inom kort det dubbla. Samtidigt räknar man med att sälja dem i städer där alla motorvägar redan i stort sett blir till parkeringsplatser hela morgon/förmiddag och eftermiddag/kväll. Man börjar förstå vartifrån idén om självkörande bilar egentligen kommer. Det kommer inte hålla ihop att människor lägger fritid på pendling. Bilen måste kunna bli en arbetsplats. Ganska ironiskt. Själva idén med bilen var från början att man skulle kunna komma snabbt mellan olika resmål. Tror det målet förlorades lite på vägen. 

Filmen uppmanar oss att agera. Detta måste få ett slut. För mig handlar det inte om att förklara ett krig mot bilister. Problemet handlar om strukturella samhällssjukdomar. Och det kanske mest grundläggande problemet är som Per Lundin tar upp i sin doktorsavhandling Bilsamhället att konflikten i hög grad utspelar sig inom oss själva. För vi ger inte bara upp problemen. Vi ger upp en stark statusmarkör, en bekvämlighet och en livsstil. 

Men frågan är om det nödvändigtvis är sämre. Alla miljöer av låg kvalitet som följer i massbilismens kölvatten. All rå betong, alla förfulande parkeringshus och parkeringsplatser. All utsmetad asfalt överallt. All öken. För att inte tala om alla som lider och dör av dålig luft och buller. Och för att inte tala om att barn knappt får röra sig ute själva längre. Kanske är det ändå en tipping-point. Allt fler längtar efter bättre offentliga miljöer och renare och tystare städer. Där man kan umgås och må bra, där till och med barn kan röra sig säkert.

Jag gick därifrån i djupa tankar omkring hur det radikala omfamnandet av bilen skapar inlåsande strukturer som begränsar människor istället för att frigöra dem. Jag testar själv på verkligheten som bilpendlare nu eftersom jag tyckte att drygt 2 mil enkel sträcka blev lite långt att cykla, i alla fall i dåligt väder med tung packning. Jag har haft en ständig fundering kring just hur Volvo och Ytterhamnarnas placering och planering leder in många i ett bilberoende, det är liksom inte effektivt att ta sig runt utan bil därute. När jag kom upp till Masthuggskyrkan där jag ställt bilen (ja, jag kan nästan alla gratisparkeringar i Göteborg) passade jag på att stanna upp ett slag och se ut över älven och Göteborg medan kväll övergick i natt. 

Det var fotografiskt vackert. Tyvärr hade jag varken kamera eller stativ för uppgiften att fota utsikten. Men jag insåg att detta är något som gör sig bäst på bild. För trots att klockan var nio på kvällen låg det konstanta bullret från motorlederna som en matta över staden. Och det blev så påtagligt vad bilen har gjort med stadslivet. En stad som aldrig blir tyst och lugn. En stad där man aldrig kan vila.