Det där "kriget" mot bilar
Taxichauffören i Köpenhamn tittar uppgivet ut över svärmen av cyklar som bär glada och aktiva människor fram genom staden mycket fortare än han kan köra i hans taxibil. "Det är inte det att jag hatar cyklister, jag har flera vänner som är cyklister och de är faktiskt rätt schyssta" säger han. Men så kommer de där littaniorna. De är för många, tar för mycket plats, är i vägen. Jag riktigt längtade efter att få ställa frågan "tror du det varit mer plats om de som cyklade tog bil istället?". Nu kunde jag inte fråga för även om det kändes som att jag satt jämte chauffören i bilen så satt jag i själva verket i en biosalong i centrala Göteborg och tittade på Bikes vs Cars.
I panelsamtalet efteråt säger en företrädare från NTF att många hört av sig till dem med en oro över hur spänningarna mellan trafikslagen ökar. Bilister, cyklister och fotgängare emellan blir stämningen allt sämre, allt mera hätsk. Fotgängare är rädda eftersom de tvingas dela utrymme med allt fler och snabbare cyklister. De reagerar genom att skuldbelägga cyklisten, att cyklisten kör för fort. I verkligheten trampar få snabbare än 25 km/h. Det är lägre än den hastighet man tycker är föredömligt långsam för bilister att hålla utanför skolor bland lekande barn. Reaktionen borde snarare rikta sig mot planerare som tvingar samman fordonstrafik med fotgängare.
Men även bilister känner sig attackerade av att fler vill cykla. I Toronto berättar den nyvalde (2010-2014) borgmästaren Rob Ford att "Kriget mot bilarna är över". Att han heter just Ford får betraktas som något av en ödets ironi. Vad han menar är att han omgående avbryter alla satsningar på all annan mobilitet. Alla resurser ska läggas på bilism. Planerad utbyggnad av spårväg läggs på hyllan, nybyggda cykelvägar blir snabbt konverterade till bilfiler. Ford tycker att vägar är till för bilar, bussar och lastbilar. Han tycker att cyklister som dödas i slutänden bara har sig själva att skylla. De väljer själva att simma med hajarna.
Jag skakar på huvudet och undrar hur det kan vara krig mot bilism att tillåta någon annan form av mobilitet att få finnas. Valfrihet, är inte det grundläggande i den amerikanska drömmen? Ska man inte bejaka människors frihet? Jag undrar vem det är som för krig mot vem. Jag skulle som cyklist vilja förklara fred - mot honom.
Tillbaka i Köpenhamn berättar taxichauffören att de många cyklisterna aldrig får nog. När de fått ett finger ska de ha hela handen. Han tycker att de fått så mycket: egna trafikljus och cykelbanor. Jag själv tycker det låter jämlikt och bra, det är ju precis samma standard som han själv efterfrågar för att framföra sin taxi. Kan det bli mera rättvist?
Jag landar i Göteborg och rullar ner från Masthuggskyrkan där jag parkerat bilen. Två rödljus och lika många minuter senare har jag nått en av de stora planskilda motorvägarna. Tempot är närmre 90 km/h än de föreskrivna 70 när fåtalet medtrafikanter dyker ner i Götatunneln. Även här i Göteborg påstås att cyklister för ett krig mot bilar. När jag omfamnas av den epileptiska ljusshowen på Partihallsförbindelsen blir jag påmind om hur resursfördelningen ser ut. I Sverige läggs knappa promillen av de statliga infrastrukturpengarna på cykel. I Göteborg läggs 80-90 procent av alla pengar på väginfrastruktur som främst är till för bilar.
Och jag undrar vem som för krig mot vem.
