"History is constant, but it never stays the same"
Historia som ämne kan beskrivas som nutidens projektion av dåtiden, vår tolkning av det som har hänt. Jag vann ett uppsatspris en gång i en tävling när jag gick i högstadiet. Huvudtalet under cermonin hade temat, och jag kommer fortfarande ihåg den exakta meningen: "History is constant, but it never stays the same". Skälen till att historia skrivs om varierar, men ibland skrivs den om, och jag tänkte vara så frikostig att jag delar med mig av en av de senaste betydande ändringarna.
Det förhåller sig nämligen så att ett av de mest kända och betydande verken från den nära samtidshistorien, nämligen Anne Franks dagbok, sensationellt nog har visat sig ha ytterligare författare. Exakt 70 år efter hennes tragiska död i Bergen-Belsen har detta ytterst intressanta uppdagandet gjorts, att materialet skrevs i samarbete med Anne Franks pappa Otto. Han överlevde, som enda person ur den familjen, förintelsen och avled 1980. Om det är ett slumpmässigt sammanträffande eller inte att den här upptäckten görs precis exakt när upphovsrättsägarna till materialet riskerade att förlora dem (då dagens regler stipulerar att upphovsrätten gäller fram till just exakt 70 år efter upphovsrättsmannens död, dvs 2015 i detta fallet), det lämnar jag därhän. Klart är att den här upptäckten gör att rättigheterna till materialet kan fortsätta förvaltas och profiteras fram till och med 2050. Det framstår helt klart som mycket lämpligt att den här upptäckten gjordes just nu.
Så liksom Tage Danielsson lärde oss det knepiga i att förhålla oss till skillnaden mellan det sanna och det sannolika så behöver vi nu också förhålla oss till det lite lätt märkliga i att materialet i den här dagboken uppenbarligen inte alls skrivits av Anne Frank, som man ju sådär grovhugget ju har antagit tidigare, utan att det är sannolikt att hennes pappa faktiskt gjort viktiga bidrag till textmassan, trots att han i sitt eget förord bedyrar att han mest sammanställt hennes anteckningar. Lyckligtvis har vi dock lärda historiker, och inte minst upphovsrättsjurister, som kan guida oss genom denna labyrint av risker för grovhuggna och förenklade försanthållanden, så att vi inte faller i fällan att resonera kring det som är sant, utan kommer ihåg att hålla oss till det som är sannolikt.
Själv kan jag, på mitt lite enkla och folkliga sätt, tycka att det verkar ligga en hund begraven här. Jag tror inte för ett ögonblick att Otto Frank någonsin har gjort anspråk på de här rättigheterna. Men samtidigt känner jag mig hoppfull. Hoppfull för att jag tror att detta kan få fler att förstå hur absurt upphovsrätten har utvecklat sig. Det har blivit ett spel för kapitalstarka spelare, och det utnyttjas bortom alla rimliga gränser på ett alltmera skamlöst sätt. Jag hoppas att detta kan mobilisera stöd för viktiga och nödvändiga reformer i upphovsrätten, en rimligare avvägning mellan upphovsrättsmannens möjlighet att verka och det allmänna intresset av kultur, dess spridning och tillgånglighet. Jag tror att fler känner som jag, att detta är ett grovt övertramp, och att fler faktiskt reagerar, så att vi kan skapa ett samhälle där kulturen lever lite mer, friheten är lite större och där förintelsens offer faktiskt får åtnjuta respekt istället för att fläkas upp på mammons altare.
