Min Vision

Piratbloggningen fortsätter, häng på du med! Tillsammans kan vi skapa ett levande piratsamtal som når utanför piratkretsar!

Den givna politiska händelsen att skriva om just nu är DÖ, Decemberöverenskommelsen, eller snarare att den upphört. Den rimliga effekten är att Löfven tvingas agera som ledare för en minoritetsregering och att vi framöver kommer att få mindre genomröda budgetar. Vi kommer att få en politik som bättre reflekterar vad väljarna faktiskt röstade. Jag tycker inte att det finns så mycket mer att säga egentligen. Det kommer inte bli lika lätt att regera, Löfven kommer inte längre kunna bete sig som en bortskämd femåring, men det är inte knepigare än att det går att navigera.

Så istället för att prata om DÖ till döds så tänkte jag knyta an till det jag bloggade om igår, och ta det vidare. Det kan vara bra att säga redan nu att det här är ett inlägg som reflekterar mina åsikter på ett ganska tydligt pirattema, inte Piratpartiets. Igår var ämnet utbrändhet, utbrändhet i civilsektorn och specifikt Piratpartiet. Nu växlar jag över till näringslivet, för även där är utbrändhet ett problem. SVT rapporterar att var tredje tjänsteman inom privata näringslivet upplever att arbetstiden inte räcker till för arbetsuppgifterna.

I Piratrörelsen är det populärt att prata om disruptiv automation. Jag har sett lönearbetet dödförklaras fler gånger än jag kan räkna. Paritet har flera ställningstaganden som på olika sätt knyter an till den samhällsanalysen. Det är alltifrån att en "bredare" syn behövs på arbete som även innefattar ideellt engagemang, till att en offentligt garanterad basförsörjning kommer att vara nödvändig för att tackla massiva friställningar. 

Hur framtiden blir kan ingen veta, men verkligheten är den motsatta. Hittills är allt (sentida) prat om att robotar och AI tar våra jobb blott en myt. Vi har inte haft en så låg produktivitetsökning på ett halvsekel. I Sverige är antalet arbetade timmar per anställd på samma nivå som 1995 och BNP per arbetad timma har legat still sedan cirka 2005. Om disruptiv automation skulle ske så skulle det kunna uttryckas som att varje anställd bidrar mer till BNP per arbetad timma och det skulle synas i nationalekonomiska analyser, men istället lyser alla indikationer med sin frånvaro, hittills.

Det som istället tycks hända är att en minskande grupp arbetar hårdare, alltså fler timmar rent kvantitativt. Övertidsarbetet i Sverige motsvarar nästan 120 000 arbetstillfällen. Det är tjänstemännen som står för mest övertidsarbete, medan arbetarna (LO-kollektivet) i mindre utsträckning behöver arbeta övertid. Kvinnor är oftare offentligt anställda och arbetar därför mindre övertid än män. I princip bör man kunna dra slutsatsen att övertidsarbete relaterar starkt till specialisering, medan yrken där utbytbarheten är större har större förmåga att tackla ökad arbetsbelastning. Den långsiktiga effekten är mer sjukskrivningar, vilket drabbar både företag och de offentliga utgifterna. 

Disruptiv automation kanske gör lönearbete helt onödigt i en framtid som är så avlägsen att inga indikationer kan avläsas idag ur nationalekonomin, men det kommer knappast ske över en natt. Vi kommer se indikationer långt innan hela branscher utraderats. Då kanske det kan vara tid att börja prata om åtgärder eller att ändra på alla försäkringssystem. Men faktum är att vi har levt med automatisering under lång tid, och att det snarare är den sentida frånvaron av det som utgör den intressanta anomalin i sammanhanget. Och kanske lika intressant är iakttagelsen att det under hela den moderna historien har funnits alarmister som framfört att maskinerna tar över människors jobb och att det är dåligt. Redan i slutet av 1800-talet genomfördes sabotage med sådana förtecken.

Men hur som helst, just nu är det akuta problemet snarare att en rimlig kompetensförsörjning är för dyrt och för svårt, kanske på grund av dålig kompetensmatchning och stelbent arbetslagstiftning. För mig känns det aningen mer relevant att diskutera hur vi ska kunna kompetensförsörja våra näringar och hur vi ska undvika att många går in i väggen nu än eventuell framtida arbetsbrist.

För det är inte ens en risk att robotar gör oss arbetslösa, det är en möjlighet. Om robotar tar våra jobb innebär det att produktivitet och tillväxt ökar. Vi får mer resurser och kan öka vår levnadsstandard motsvarande. Det kommer suga stenhårt i en övergångsfas för exempelvis lastbilschaufförer, som kanske blir ersatta av självkörande långtradare, precis som det sög stenhårt för hålkortsstansare att bli ersatta av skrivbart minne eller växeltelefonister att bli ersatta med automatiska växlar. Men sannolikt kommer effekten på lång sikt bli att vi alla går ner i arbetstid (längre föräldraledighet, mer semester, kortare arbetsdagar eller något annat) istället för att ett fåtal arbetar bakdelen av sig medan ett flertal sitter och rullar tummarna och svälter.

Men risken är faktiskt det omvända, att arbeten försvinner för att ekonomin svalnar. Det betyder mindre resurser som ska omfördelas till fler, det betyder minskande välfärd och minskad levnadsstandard. Och ironiskt nog är det väl snarare det vi ser i de fallen arbetstillfällena minskar för tillfället, än som effekt av automation.

Piratpartiet är ett framtidsparti, och det är i grunden bra, men man får inte förlora sig i saker som ligger avlägset från människors vardag. Jag menar att det är avgörande att kunna besvara den nära framtidens problem, ingen bryr sig om vad som kanske eller kanske inte händer i en obestämd framtid. Människor behöver bröd och smör på bordet idag, människor knäcks av övertidsarbete idag och människor sitter i en arbetslöshet på grund av allokeringsineffektivitet idag. Det är inget fel att ha diskussion om vad den avlägsna framtiden innebär, men det får inte ske på bekostnad av lösningarna för de problem människor upplever idag.