Nolltolerans mot utbrändhet
Piratbloggning! Som jag skrev igår är (i alla fall denna) helgen två dagar av inåtriktad bloggning som inte handlar så mycket om externa politiska frågor som hur Piratpartiet fungerar och kan fungera, de utmaningar som partiet står inför som organisation och sådant.
Dagens ämne är som en fortsättning på gårdagens bloggpost. Poängen igår var att de som engagerar sig är värd all kärlek, men att ju fler händer som hjälps åt desto fler underverk kan vi göra tillsammans. Nu ska jag fortsätta med en tangerande fråga, nämligen hur partiet hanterar arbetsbelastning, stress och vila.
Det finns tyvärr, som i hela ideella sektorn, problem med att ett mindre antal personer har för mycket att göra. I Piratpartiet har det tyvärr lett till flera incidenter där personer tvingats avsäga sig uppdrag antingen på grund av att de har blivit eller är på väg att bli utbrända. Den senaste i raden är måhända Anton Nordenfur, vars ansvar som partiorganisatör har haft en stor personlig kostnad.
Utbrändhet har inga vinnare. Varken enskilda personer som kommer för nära den gränsen eller partiet som helhet tjänar ett dugg på att det händer. Tvärtom är alla förlorare. Därför måste medvetenheten om problemet öka och åtgärder komma på på plats för att förebygga problemet. Ett engagemang i Piratpartiet ska aldrig någonsin riskera att bränna ut en person, så länge det är fallet så måste partiet prioritera arbete med att ändra på den saken. Engagemang ska vara lustfyllt, roligt och självförverkligande. Och inte vara större än att det går att bära.
För det första bör Piratparitet anta nolltolerans mot utbrändhet som vision för partiets arbete. Det är ett viktigt inriktningsbeslut som ger en tydlig ledning i hur engagemang i partiet ska fungera. Därefter behöver konkreta åtgärder komma på plats för att förhindra och förebygga att människor hamnar där. Jag tänker nu diskutera några av mina tankar omkring vad man skulle kunna göra.
Jag tror att det kan vara effektivt att förtydliga och avgränsa uppdrag. Vad som ingår och inte ingår måste vara tydligt. För stora roller och uppdrag behöver delas upp i mindre bitar på fler personer. Exempelvis bör systemet med politiska talespersoner utvecklas. Idag finns fyra talespersoner med de politiska ansvaren: Integritet, Utbildning, Utrikes och Arbetsmarknad. Även bland de interna rollerna finns säkerligen mycket i den här vägen att göra.
Det är också viktigt att hela partiorganisationens kompetens lyfts till en nivå där alla involverade är medvetna om problemet, kan känna igen symptomen hos kollegor och har i alla fall några verktyg för att kunna hantera det. Vägen dit stavas "utbildning".
Men det viktigaste tror jag handlar om förväntan, och hur partiet hanterar det. Det är lätt att en ohelig allians av förhoppningar, drömmar och viljor leder till att orealistiska målsättningar sätts upp och effekten blir att människor sliter sönder sig själva för att ändå försöka nå dit. Vi måste sluta låtsas.
Jag tänker till exempel på diskussionerna som har uppstått nu efter Decemberöverenskommelsens fall, att om det blir omval ska Piratpartiet köra gasen i botten och köra riksdagskampanj igen ända in i väggen. Jag säger glöm det. För att ens nå över 1 procent skulle Piratpartiet behöva förbättra valresultatet med i runda slängar 235 procent. Och detta nästan helt utan pengar och med en helt slutkörd kampanjorganisation.
När vi ändå är inne på att glömma, glöm riksdagen 2018. Enda stället där Piratpartiet har en hyfsat ärlig chans i svensk politik är inom kommunpolitiken, och det handlar framför allt om Lund, Linköping och Norrköping (de enda kommunerna jag hittat där PP nått upp till cirka 1 procent av rösterna).
Det här med att köra gasen i botten och genomföra valrörelser som inte kan vinnas är ett tydligt konkret exempel på vad jag menar med förmågan att sätta upp orealistiska målsättningar, och priset betalas i att människor slits sönder och att partiets förmåga försvagas. Redan efter EU-valet 2014 borde partiet ha gjort en radikal omprioritering och satsat så mycket som möjligt på exempelvis Linköping och Lund. Då hade vi kanske kunnat ha representation där idag. Det här är en tydlig extern grej, men samma fenomen finns säkerligen också i den interna verksamheten.
Vi kan inte trolla med knäna, och vi har begränsat med resurser. Det måste bli så att om det inte finns en person till en uppgift så får man fundera på att omprioritera, inte lägga den uppgiften på en person som redan har fullt med uppgifter. Det handlar om att sänka ambitionsnivån istället för att sänka människor.
Inom programmeringsvärlden finns en arbetsmetodik som heter eXtreme Programming (XP), och ett av koncepten där behöver vi ta till oss i Piratpartiet: "Sustainable pace", alltså uthålligt tempo. Det som konceptet innebär är att programmeringsteamet aldrig ska jobba mer än 40 timmar per person och vecka i snitt. Det är okej att jobba 60 timmar en vecka precis innan en deadline, men då är det 20 timmar som gäller nästkommande vecka, alternativt 30 timmar de två följande. Precis det behöver vi lära oss i Piratpartiet, att upprätthålla en stenhård linje att arbetstakten ska vara uthållig. Det är okej med perioder med högre belastning, men de måste följas av perioder med vila.
