Facket ska inte kunna utesluta medlemmar på grundval av deras politiska engagemang!
Idag blir det något av ett litet sidospår här, jag ska diskutera fack och fackligt medlemsskap. Det hör inte till vanligheterna! Anledningen är att diskussionen flammat upp inom Piratpartiet gällande uteslutning på grundval av partipolitiskt engagemang. Utgångspunkten för diskussionen var att ännu en Sverigedemokratisk politiker blivit utesluten ur LO-facket på grund av hans engagemang i partiet, alltså på grund av sin politiska åsikt och sitt engagemang att driva den åsikten inom ramen för vårt demokratiska system.
Jag reagerade ganska direkt på ett principiellt plan, det liksom luktar ruttet när man inte får vara med på samma villkor bara för att man engagerar sig för sin åsikt. Det luktar liksom lite åsiktsdiskriminering och politisk förföljelse. När jag googlade runt saknade jag också i stora drag diskussion omkring just vad detta egentligen innebär. Därför tycker jag det är värt att sammanfatta det resonemang som började utkristallisera sig för mig.
Första delen i mitt resonemang handlar om demokrati, och vilka grundprinciper som rimligen måste finnas för att den ska vara sund. Demokrati betyder "folkstyre", och det mest grundläggande är allas lika rätt till lika påverkan. Ingens röst skall ha ett högre värde på grund av ställning, inkomst eller någonting annat. Inom direkt demokrati företräder var och en sig själv, och inom representativ demokrati kanaliseras rösterna genom ombud, politiker.
Det räcker inte att det i teorin är möjligt att rösta på vad man vill. Om det är möjligt att använda påverkansmedel, hot, för att styra hur människor röstar kan man knappast anse att demokratin fungerar på ett sunt sätt. Det måste alltså finnas en motsvarande struktur för att säkerställa att det är praktiskt möjligt att utöva den teoretiska rätten att lägga sin röst på vad som helst. I Sverige har vi därför valhemlighet. Ingen annan får gå bakom skärmen när jag röstar, ingen kan kräva att få se vilken valsedel jag faktiskt lägger ner i kuvertet. Ingen vet säkert vad jag röstat på.
I en representativ demokrati måste rimligen exakt samma resonemang applicera på även politiskt engagemang. Om det är möjligt att använda påverkansmedel, hot, för att styra hur människor engagerar sig politiskt, då kan det knappast anses vara en sund demokrati. Till den teoretiska rätten att bilda vilket parti man vill och yttra vilka åsikter man vill måste läggas strukturer för att säkerställa att det är praktiskt möjligt utan att man blir förföljd, diskriminerad eller särbehandlad i samhället. Vi måste ha en säkerhetspolis som ställer upp med skydd för politiker som lever under en hotproblematik, medborgarens möjlighet att efterfråga samhällstjänster kan inte bero av vilket parti man väljer att företräda och så vidare.
Den andra delen i mitt resonemang handlar om implikationerna av den Svenska modellen på arbetsmarknadsområdet. I Sverige regleras arbetsrätt och -skydd till största delen genom avtal mellan parterna, i praktiken alltså mellan de dominerande fackförbunden och arbetsgivareorganisationerna. Lagstiftningen beskrivs som semi-dispositiv, det betyder att lagstiftaren fastslår vissa ramar men delegerar samtidigt en stor del av beslutsfattandet. I de flesta andra länderna skrivs mycket av det som beslutas i förhandling mellan fack och arbetsgivare istället in i lagen. I Sverige finns till exempel inga minimilöner införda i lagboken. De regleras istället genom avtal mellan parterna.
De dominerande fackförbunden kanaliserar i praktiken både en stor del av beslutsfattandemakten, inte genom några allmänna val utan genom sin ställning, och de kanaliserar även i hög grad skyddsstrukturerna till arbetstagarna. De fack som arbetsgivaren har avtal med har till exempel alltid rätt att förhandla om större förändringar på arbetsplatsen. Facket har alltid rätt att väcka talan i Arbetsdomstolen, en enskild måste dra sitt ärende genom Tingsrätten först för att kunna få prövningstillstånd. Facket är i praktiken den enda part som har något mandat att ifrågasätta brott mot LAS, vilket gör lagen helt tandlös för ickeanslutna då i princip bara facket kan ifrågasätta arbetsgivaren och att göra så innebär att de istället måste acceptera att sparka sina egna medlemmar. Listan kan göras lång. Kontentan är att utan medlemskap i en betydande facklig organisation är man i praktiken rättslös på arbetsmarkanden när det kommer till kritan.
De här två delarna tillsammans, dels vad som krävs för en sund demokrati och implikationerna av att bli utesluten ur facket, innebär att en uteslutning på grund av partiengagemang faktiskt är ett sätt att utöva påverkansmedel för att undertrycka politiskt engagemang. Den teoretiska rätten att vara engagerad i ett parti är inte mycket värd om man samtidigt måste välja bort en stor del av sina rättigheter och skydd på arbetsmarknaden. Det är fullständigt orimligt att den kopplingen finns i en demokrati. Det är inte sunt.
Det finns i praktiken två möjligheter att lösa situationen. Antingen säkerställer man att politiskt engagemang inte riskerar att leda till uteslutning ur en facklig organisation genom reglering, eller så avvecklar man den svenska modellen och skapar en modell som ligger mer i linje med hur de flesta andra länder gör. Det vore dock synd, den svenska modellen fungerar i mycket väldigt bra. Vi har få konflikter och förlorade arbetsdagar. Vi har ett system som gör arbetsmarknaden extremt dynamisk och flexibel, där förutsättningarna kan ändras precis så mycket, exakt på det sätt, och så ofta som arbetsmarknadens parter tycker är nödvändigt. Det kan man inte uppnå om man istället sköter detta i den lagstiftande församlingen, det skulle innebära en väsentligt mer stelbent arbetsmarknad.
Den enklaste lösningen framstår alltså att låta den delegering av uppgifter till fackrörelsen den svenska modellen innebär också åtföljas av skyldigheten att välkomna alla medlemmar oberoende vilket parti de tillhör eller engagerar sig i. Vilket parti man sympatiserar med eller tillhör ska inte avgöra ens möjligheter att få del av inflytande och skydd på arbetsmarknaden. Fackförbund som inte håller med om det ska inte tillåtas bedriva facklig verksamhet, teckna kollektivavtal eller förhandla för både egna och ickeanslutna arbetstagare. De kan få samma mandat som syföreningen. Då är de en helt vanlig förening, varken mer eller mindre, och kan få ha precis vilka uteslutningsregler de vill.
