Orsaken till bostadsbristen är streck på ett papper
Jag måste inleda den här posten med att påpeka hur härligt det känns att få leva just nu. Det finns så mycket spännande utmaningar i världen, det finns så mycket som händer som tvingar världen att utvecklas och bli bättre. En sådan sak är folkvandringen som pågår ute i Europa, mycket till följd av situationen i Syrien. Jag vill minnas att jag hörde att just nu pågår den största migrationen sedan andra världskrigets slut. Det är svårt att förstå hur stort det är.
Och allt fler tar sig fram hela vägen till Sverige, och knackar på här i förhoppningen att få komma in och bygga ett tryggt och bra liv för sig och sina barn. Det är inte minst ett fantastiskt betyg till Sverige, att människor faktiskt föredrar att komma hit framför många andra länder, men det är kanske framförallt också en möjlighet. Vår befolkning är jätteliten, och kommer förmodligen få allt svårare att hävda sig internationellt när de mindre utvecklade delarna av världen allt mer kommer ifatt. Jag är fullständigt övertygad om att vi behöver precis varenda människa som vill flytta hit till den karga, kalla och dystra avkrok som Sverige är rent naturligt stora delar av året.
Men samtidigt så är det självklart inte problemfritt, det finns också stora utmaningar. Inte minst den allt mer brännande frågan om bostäder. Läget på bostadsmarknaden har sakta blivit allt kärvare, särskilt i storstadsregionerna. När vi nu får en lite större våg av människor som kommer hit så blir givetvis detta också mera tydligt. Dock beror inte bostadsbristen på invandring.
Bostadsbristen beror, enkelt uttryckt, på att byggtakten är för låg och att de bostäder som finns inte utnyttjas effektivt. Det beror i sin tur enbart på hur system och regler är utformade. Frågan om hur effektivt bostadsbeståndet utnyttjas är viktig, 90 procent av välfärdskostnaderna av bostadsbristen beror enligt Boverket på ineffektiv allokering. Det är dock en ytterst känslig fråga, ingen politiker lär vinna val på att berätta för väljarna om en framtid där man kanske måste byta bostad av kostnadsskäl. Jag har skrivit om lösningar för att öka rörligheten på bostadsmarknaden tidigare, den här posten ska handla om den låga byggtakten.
Förenklat dikteras byggandet idag av en enda faktor, nämligen hur mycket som är tillåtet att bygga i lägen där det finns en efterfrågan. Det är kommunerna som genom planmonopol reglerar hur marken får användas. Planeringen sker i sin tur utifrån Plan- och Bygglagen (PBL). Det har i sin tur visat sig leda till att planering tar väldigt mycket tid och resurser i anspråk, vilket leder till att kommuner inte kan leverera den mängd byggbar mark som efterfrågas. Det har också visat sig leda till tidskrävande och oförutsägbara överklagandeprocesser som leder till att planer ofta måste begränsas så att färre bostäder kan byggas.
PBL är byggd för att försvåra förändring av befintlig miljö, och utifrån tanken att stadsexpansion primärt ska ske genom att nya stadsdelar byggs som storskaliga öar långt bort från annan bebyggelse. Miljonprogram helt enkelt. Detta har marknaden aldrig någonsin efterfrågat, och byggnation på det här sättet förutsatte en kraftig subventionering från staten. Endast då, när slutkundens preferenser inte i samma utsträckning kunde slå igenom på intäkterna blev det intressant att bygga. Det som hände efter mitten av 70-talet var att ingen längre ville betala, och man blev tvungen att avveckla subventionerna successivt.
Problemet är alltså hur som helst rent byråkratiskt. Det saknas inte pengar, det saknas inte företag som vill bygga, och det saknas inte en marknad. Det som saknas är tillstånd att bygga där människor vill bo, helt enkelt politisk vilja. Det är streck på ett papper som förhindrar människor från att få tak över huvudet.
På senare år har kommuner tvingats bli allt mer kreativa för att försöka hantera den allt mer akuta situationen. Ett populärt sätt är att försöka ställa ut modulhus, det är en eufemism för barracker, på tillfälligt bygglov. För tillfälligt bygglov kräver inte att samma rigida planeringsprocess ska klaras av. Vi håller alltså på att hamna i situationen att vi bygger kåkstäder, ja låt oss kalla det för vad det är, ren slum, i grunden på grund av streck på ett papper.
För mig är den insikten näst intill surrealistisk. Jag tycker inte det är okej någonstans att streck på ett papper hindrar människor från deras mänskliga rättighet till boende. Det är dags att tänka om. Det här systemet måste reformeras i grunden. I oktober kommer Piratpartiet att hålla medlemsmöte. Dit har jag lagt inte mindre än 4 kraftfulla motioner som om de går igenom ger Sveriges skarpaste bostadspolitik. Om jag gissar rätt är Piratpartiet snart Sveriges vassaste parti, ett parti som inte accepterar att människor tvingas stå utan bostad och som har mer än floskler att bemöta utmaningarna med.
