Integritetsdebatten som blev till anarki
En stor del av debatten om integritet handlar om avlyssning och övervakning av olika slag. I många avseenden är den debatten sund. Det är, exempelvis, orimligt att FRA, eller någon annan, slentrianmässigt ska samla in allmän kommunikationsdata. I normalfallet ska staten inte övervaka sina medborgare och deras förehavande. Det handlar inte om rent mjöl i påsen. Det handlar om att det finns en stor självcensurering som eroderar förutsättningarna för demokratin, när människor upplever sig övervakade.
Men så finns den här intressanta falangen som inte bara vill problematisera systematisk massövervakning. Som skriker högt när FBI, och senare domstol, ber Apple om nyckel för att underlätta upplåsning av en telefon. Som målar upp 1984 på väggen vid blotta tanken om att polismyndigheten ska ha rätt att plantera övervakningsprogram på misstänktas datorer.
Det är så att man undrar om de saknar en grundkurs i hur samhället fungerar. För en del av själva idén med en rättsstat är att det ska finnas en polismakt som faktiskt har utökade befogenheter, som inte vanliga medborgare har, för att kunna utreda skäliga misstankar om brott. En polis är inte nån liten detektivbyrå, utan en myndighet som arbetar under åklagaren med att ställa brottslingar till svars.
Konceptuellt är det inte konstigare att polisen får möjlighet att bryta sig in i datorer och övervaka än att polisen, under vissa omständigheter, får plantera avlyssning på telefonlinjer eller traska rätt in i människors hem. Det här under vissa omständigheter är en viktig nyckel. Jag tror inte det är någon som tror att det är bra att ge polisen ett carte blanche att göra vad de vill. Ett seriöst förslag invovlerar givetvis också ganska kraftiga begränsningar för när detta verktyg kan användas, vilka brott som är tillräckligt allvarliga och ifall det krävs domstolsgodkännande först.
Men den här idén om att det skulle vara farligt med en poliskår som, ibland, har möjlighet att överträda normala befogenheter, är någonting helt annat. Det är inte något som kommer från de etablerade politiska traditionerna omkring hur ett samhälle ska fungera. Vart landar vi om vi drar tanken vidare? Ska polisen inte ha rätt att köra för fort för att jaga brottslingar? Ska polisen inte ha rätt att göra husrannsakan? Ska polisen inte ha rätt att göra gripanden? De kan ju missbruka makten, potentiellt. Då landar vi i att polisen blir som en privatdäckare eller journalist. Någon som kan gräva lite i offentliga register och kanske säga "Jag tycker du är dum, och att du borde sluta". Polisen blir som ett medborgargarde. Ett i mängden. Och överideologin tycks allt mer närma sig anarkin.
I förlägningen är de här strömningarna farliga, om de tas på allvar. Att inte ge polisen rimliga befogenheter gällande de enskilda fallen medan samhället förändras, teknikskiften sker, nedmonterar den allmänna säkerheten och hela fundamentet av en rättsstat som demokratin vilar på. För om inte polisen har rätt att agera i de enskilda fallen, så finns det ingen som har befogenhet att försvara demokratin från inre hot.
Två grejer att hålla isär alltså.
Massövervakning av allt och alla är dåligt.
Att polisen kan övervaka misstänkta, sparka in dörren till deras hem och hacka deras IT-utrustning enligt ett regelsystem vi tar fram demokratiskt är fullt rimligt.
Du skriver om problemet med att låta staten övervaka alla sina medborgare och deras förehavande:
"Det handlar inte om rent mjöl i påsen. Det handlar om att det finns en stor självcensurering som eroderar förutsättningarna för demokratin, när människor upplever sig övervakade."
Håller med. Men det är också ett problem om en automatisk övervakning reagerar på misstänkta beteenden eller samband och utifrån det skapar hinder för medborgaren utan att vara öppen med orsaken till hindren så att medborgaren kan försvara sig. Man måste få betraktas som oskyldig tills man bevisats vara skyldig.
När det gäller polisens möjlighet att IT-spana så tycker jag att det vore bra om de kunde begära detaljerade uppgifter från operatörer om trafik när de redan har befogenheter i ett enskilt fall, precis som de irl kan förhöra vittnen. Det kräver att operatörerna måste lagra info i en bestämd tid och att de lämnar ut det som polisen har tillstånd att begära in, men inte mer. Jah har inte koll på i vilken utsträckning det är så redan idag. Det farliga är om operatörernas lagrade info om andra än dessa utpekade enskilda fallen blir tillgänglig för polis eller andra att fiska i.
I det sammanhanget är jag kritisk till kontrakt av typen "Genom att använda vår tjänst godkänner du våra villkor" med 20 sidor finstilt juridiskt spetsfundig text. Vi behöver en integritetslag som går före fällor som kan bäddas in på det viset. Hur det ska lösas gentemot globala aktörer vet jag inte. Helst skulle vi ha en global skrivning som alla seriösa avtal i början säger sig följa. Den kan innehålla mer än integritetsaspekter. Då blir det enkelt för användare att snabbt kolla upp det.