Min Vision

Just nu pågår "Sverigeförhandlingen". Utanför infrastruktur- och stadsplaneringskretsar förmodligen tämligen okänt. Det är nuvarande regerings namn på en gammal surdeg, nämligen höghastighetståg genom Sverige för att koppla samman Stockholm, Göteborg och Malmö effektivare. Problemen har dock inte försvunnit för att man bytt namn på saken. Det är fortfarande fruktansvärt dyrt, samtidigt som nyttan snarast är av symbolisk art. Förvisso vinner man några km/h i maxhastighet, men det kommer fortfarande att bli för långsamt för att på allvar konkurrera med flyget, i alla fall om man ska ha några mellanliggande stopp. Det finns massor med utvikningar man kan göra här om både anläggning, drift och underhåll, men kort sagt, dyrt och dumt.

Ska man då lägga saken på is framöver och helt sonika strunta i hållbara transportlösningar? Det framstår inte heller som en trevlig väg framåt. Projektets målsättning att knyta samman Sveriges tre storstadsregioner på ett hållbart sätt är i sig angeläget. En bra lösning kan absorbera mycket resande som idag sker med flyg eller bil. Mindre trängsel på vägarna och mindre avgaser i atmosfären, alltså. Dock kvarstår alltså den lilla detaljen med en bra lösning. 

Det finns faktiskt alternativ. Emedan utredningen har låst sig till traditionella järnvägslösningar har tekniken utvecklats sedan stambanorna byggdes på 1800-talet. Det är i sig anmärkningsvärt, men egentligen inte så konstigt som det först framstår som. Sveriges riksdag befolkas i huvudsak av betongpartier från förra seklet. Det vore kanske magstarkt att förvänta sig innovativa lösningar därifrån. 

Ett ungt och teknikpositivt parti skulle dock kunna lyfta smarta lösningar utan att fastna i träsket av prestige och bakåtsträvande som präglar etablerade krafter. För framtidspartier är det dags att börja titta på den uppenbara lösningen på problemen med kostnader och dålig måluppfyllnad. Att byta teknik till den absolut mest moderna: maglev. 

Jag är inte maglev-religiös på något sätt, men systemet har demonstrerat anmärkningsvärd prestanda. Maglev körs i kommersiell drift upp mot 500 km/h, att jämföra med höghastighetsjärnvägarnas utlovade 320 km/h. En sådan hastighet skulle kunna minska restiden tillräckligt för att konkurrera med flyg. Kostnaderna för de anläggningar som finns eller håller på att byggas är höga, men det förklaras i hög grad av saker som inte har med tekniken i sig att göra. Shanghai byggde sin maglev-linje på urusel lera. Japans satsning byggs nästan uteslutande i tunnel. Det finns kort sagt anledning att tro att en anläggning på vår svenska berggrund är väsentligt mindre kostsam. Dessutom innebär magnet-teknologin att förslitningen på banan blir mycket liten, eftersom tågen inte har fysisk kontakt med banan.

Den invändning som är värd att lyfta är att maglev inte är kompatibelt med befintligt järnvägsnät. Man kan alltså inte använda maglev-banan för att köra godsvagnar från Kiruna. Det förhåller sig dock så att man inte kan göra det med HH-järnväg heller, då HH-banor kräver en annan profil på rälsen för att tågen ska kunna köras i den utlovade hastigheten. Dessutom är det rent generellt en mycket dålig lösning att blanda olika trafik på samma bana. Det leder till sämre kapacitet och framkomlighet för alla olika ändamål: fjärrtåg, regionaltåg, godståg osv. Det är givetvis utmärkt att kunna göra så på bibanor och liknande där inget ändamål i sig självt fyller kapaciteten på banan, men det kan enkelt konstateras att snabb persontransport mellan Sveriges största städer, inklusive mellanstopp i de mellanstora, definitivt fyller upp en bana. Därmed blir det här kompatibilitetsproblemet snarast en styrka. Maglev är en garant för att snabbtågens bana används just för snabbtåg istället för till allsköns annat som sinkar snabbtågen. Samtidigt frigörs, precis som för HH-banan, kapacitet i det övriga tågnätet. De gamla stambanorna blir av med fjärrtrafiken och kan bära mer gods och regional trafik istället. 

Så för att göra en lång historia kort, det är hög tid att börja prata maglev. Det är en intressant teknik, och en möjlighet att visa edge relativt de gamla betongpartierna. Vi har lösningarna, för att vi vågar hänga på vinsterna vi får av ny teknik.