Den svenska bostadsbristen - Bostadsegoismen

En svensk professor konstaterade, som sagt, redan 1954 i DN att "det är lika lätt att fylla ett badkar som man dragit ur proppen ur som att bygga bort bostadsbristen". Ett stort hinder för att realisera all byggvilja som finns och som skulle uppstå med förändringarna jag diskuterade i förra posten är dock att en annan propp sitter stenhårt i ett annat badkar, nämligen vad gäller tillstånd att bygga. Som ett exempel publicerades i dagarna en kort sammanställning från Samir Taha, VD på stockholmsaktören Aros Bostadsutveckling AB om hur deras resa med ett urval av byggplaner har varit. Ett exempel ur mängden:

Täby - Viggbyholm. Här skall vi efter ca 6 år snart ut på samråd med ca 220 lgh. Antagande om ca 1 år och därefter överklaganden om ca 1-1,5 år möjlig byggstart ca 9 år. (Länk)

Redan 2011 skriver stadsforskaren Jerker Söderlind den bästa artikeln jag har läst på temat i DN: "Frånta egoisterna rättigheten att överklaga nybyggen". Han lyfter bland annat fram två bra exempel:

En tisdagskväll i Nacka: En granne knackar på dörren. Han delar ut protestlistor mot att Saltsjö-Duvnäs Tennisklubb ska bygga tre nya banor. ”Är det inte bra om fler får spela tennis?” undrar jag. ”Jo, men mina barn har redan en tennistid”

Samrådsmöte i Askersund i maj i år: irriterad villaägare tycker att vi har föreslagit radhus längs vattnet på fel ställe: ”Om vi hade köpt den andra villan vi såg på, då hade det här varit jättebra. Men nu skymmer ni vår utsikt. Vi kommer att överklaga.”

Särskilt det senare exemplet sätter fingret på någonting viktigt. Bostadsbyggande påverkar omgivningen, och för den som redan har en bostad är fler bostäder inte ett prioriterat värde, tvärtom. Där man ställer nya bostäder förändras någon annans utsikt. Men som Söderlind konstaterar, "stadens idé är att ställa många hus på samma plats så att de skymmer utsikten för varandra". Bostadsegoismen är ett fenomen som aktivt behöver motas i grind.

Söderlinds förslag är radikalt, men värt att reflektera över:

Egoisterna ska fråntas sitt veto. Den som bor på en plats är i juridisk mening jävig och ska inte få överklaga en plan. Om de besuttnas veto hade styrt på 1600-talet skulle Skeppsbrons 19 kvarter i Gamla stan ha stoppats av gnällmånsar som yrat om att ”utsikten från Österlånggatan förstörs”

Det handlar i grunden om på vilket sätt stadsutveckling ska fungera. Emedan dagens system ofta försvaras med att det är viktigt med medborgardialog och demokratiska processer, är det uppenbart att systemet i praktiken blir till en polsk riksdag där de som har bostad ges mandat att stoppa eller begränsa projekt som skulle göra livet bättre för de som inte har. Det sveps ofta in i retorik om att rädda nån "grön oas" eller "barnens pulkabacke", men visar sig nästan alltid handla om den egna utsikten, eller tillgång till parkeringsplatser. Det är inte demokratiskt, och definitivt inte hållbart.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0