Min Vision

Om någonting ska kallas "epicentrum" av den kris som växer runt bostadsbristen, kanske det är systemets underliggande ideologi - kvarboende. Djupast rotad sitter en föreställning om att det normala är att hitta en plats där man trivs och sedan bo kvar tills man dör. Det var den föreställningen som blev det bärande argumentet som fällde fastighetsskatten på småhus, konkretiserad med en bild om en fattig änka i en strandvilla. Det är samma föreställning som legitimerar idén att närboende på ett särskilt sätt är sakägare, och får mer inflytande i planprocesser. De ska ju leva i miljön ett halvsekel till! Och det är samma idé som används för att argumentera mot fungerande fri prisbildning.

Jag kallar föreställningen en myt, myten om att bo kvar, för verkligheten talar ett annat språk. I Sverige är det normala att flytta emellanåt, och det är i allmänhet sunt och bra. Över livet varierar behov och efterfrågan, och människor behöver anpassa sitt boende. Det som är optimalt för en student är inte optimalt för en barnfamilj. Det i sin tur är inte optimalt för en pensionär. Det finns inte ett boende som är optimalt för alla perioder i livet, och i Sverige väntas enligt SCB varje person flytta omkring 11 gånger under sitt liv i snitt. Det är alltså minst en gång per decennium man lever. 

Regelsystemen och verkligheten talar inte samma språk, och detta ger upphov till problem. I kvarboendets namn har mycket exklusiva boendeformer gjorts väldigt billiga att stanna i, dyra att lämna. Man bestraffas i hög grad för att lämna exempelvis ett större boende för ett mindre. I synnerhet pensionärer har allt att förlora på att flytta från en avbetald villa. Men även den som flyttar från en attraktiv hyresrätt till en mindre attraktiv får, genom bruksvärdesregleringen, inte en proportionellt lägre hyra jämfört med uppoffringen. Den som säljer en större bostadsrätt för en mindre får ofta betala en hög så kallad "reavinstskatt". Det spelar ingen roll vilken marknad man väljer att titta på, alla är barn av samma tanke.

Människor är givetvis inte dumma, utan agerar utefter de incitament som finns i spel. Det gör att många väljer att bo större än vad de behöver, mer attraktivt än vad de kanske egentligen skulle ha valt att göra. För det finns helt enkelt ingen vinst med att bosätta sig för samhället mera effektivt. Och ingen vinner på det. Exempelvis pensionärerna som bor kvar i villorna och för all del stora lägenheter, de längtar ofta efter något mindre och lättstädat. Något som är anpassat för att kroppen gradvis försämras. Och i andra änden finns barnfamiljer som får tränga ihop sig. Det handlar i mycket hög grad om att systemen utformats för att människor ska välja att bo kvar, trots att hushållen egentligen efterfrågar rörlighet.

Det är extremt känsligt politiskt, den här frågan. "Alla ska kunna bo kvar" skanderar Hyresgästföreningen i sin kamp mot så kallad "renovräkning". Och högern skanderar lika upprört om den där änkan när fastighetsskatter kommer på tal. Det anses djupt problematiskt att ekonomiska faktorer inverkar på människors livsstilsval gällande boende. I verkligheten är ekonomin bara en av en lång rad faktorer som avgör om ett hushåll flyttar, men genom att ta bort den för att skydda ett fåtal skapar man enorma låsningar som drabbar flertalet.