Den svenska bostadsbristen - Rättvisa
Igår så började jag min miniserie om den svenska bostadsbristen med att gå djupare in i problemets natur. Utan förståelse för problemet kan man inte lösa det. Idag tänker jag lägga fram mina förslag till en reformagenda för en rättvis bostadsmarknad.
Ur ett rättviseperspektiv är det huvudsakliga problemet på bostadsmarknaden att på ena sidan kostar tomaterna fem spänn och på andra sidan 20 spänn. Och vilket pris du handlar tomater till beror på vilken grupp du tillhör. "Insidan" eller "utsidan". Liknelsen med tomater är inte min, utan är en återgivning av en analogi från ekonomihistoriker dr Jan Jörnmark.
Och det verkligt problematiska i sammanhanget är att de som köper tomater för 5 spänn är så otroligt mycket fler än de som handlar för 20 spänn. Insidergruppen är alltså väsentligen större än outsidergruppen. Vi har med andra ord två vargar och ett lamm som röstar om middagen. Gissa utfallet. Så ska man vara cynisk kan man konstatera att en effektiv reformagenda sannolikt aldrig kommer antas. Det finns för många med för mycket att förlora. Även om detta kan framstå som en uppgiven slutsats är den viktig för att förstå varför status quo upprätthålls, varför man fortsätter frysa ut outsidergruppen.
Men om man nu skulle tänka sig ett rättvist system, så skulle det präglas av att man inte har den här insidan med förmåner och utsidan som får stå och desperat bulta på dörren för en mikroskopisk möjlighet till plats i tamburen. Det skulle innebära att boendekonsumtion skulle kosta något mer för den majoritet som idag har väldigt låga boendekonsumtionskostnader, relativt det boende man konsumerar, samtidigt som det skulle kosta mycket mindre för den minoritet som idag betalar väldigt mycket, antingen direkt eller indirekt genom att hamna i bostadslöshet. Detta bör vara någon slags "ideal" rättvisa.
När det gäller hyresrätter är lösningen lika uppenbar som hatad. Det handlar om att låta marknaden avgöra prisbildningen. Men låt mig fortsätta innan den där littanian om profithungrande kapitalistsvin kommer. Det som kommer hända är att fastighetsägare i storstadsregioner kommer få ökade intäkter, knappt utan att lyfta på ändan. Om det är bra eller dåligt lämnar jag därhän, man kan konstatera att det därmed uppstår en möjlighet för samhället att ordna nya skatteintäkter. De privata vinsterna som uppstår skulle helt sonika kunna återföras till samhället genom någon form av skatt på alla de fastigheter som plötsligt började generera mer pengar.
Men detta ger inte mer pengar i plånboken för hyresgästerna. Det är dock faktiskt enkelt ordnat. Skatteintäkterna som skapades genom beskattningen av fastigheterna kan växlas mot sänkt inkomstskatt rakt av. På så sätt så snurrar pengarna tillbaka hela vägen till hyresgästen igen.
Den här lilla rockaden har dock effekten att även den som äger sitt boende får sänkt inkomstskatt, utan att för den sakens skull belastas av någon hyreshöjning. Men om även de som äger sitt boende påförs samma typ av beskattning som hyresbeståndet, så erhålls hyfsad neutralitet mellan bostadsformerna, även om det innebär att man jobbar med något som är precis lika hatat som marknadshyror, nämligen fastighetsskatt. Samtidigt uppnås även för ägda bostäder samma typ av effekt, att konsumtion av en begränsad resurs börjar kosta. För att stimulera rörlighet kan även flyttskatten reduceras, överföras till fastighetsskatten, så blir det mer fördelaktigt att anpassa sitt boende efter sitt behov, istället för att fortsätta äga ett stort boende som inte längre behövs.
Mest fördelaktigt är att välja att beskatta landvärdet, snarare än fastighetsvärdet. På så sätt blir det kostsamt att inte realisera värdet av ett läge. Det blir kostsamt att inte bygga så mycket bostäder som det ryms. Se graf ovan för effekterna på byggande av att arbeta med en landvärdesskatt. Det blir inte bara lönsamt att bygga, det blir direkt olönsamt att välja att inte göra det för tillfället.
