Min Vision

Att hitta politiska riktningar, för ett parti som grundades runt en sakfråga, är en utmaning som jag försöker bita i. Vad ska man bygga resten utifrån? Vad ska man utgå ifrån när man svarar på frågor omkring pengar i plånboken, pensioner och sådant? Den första tankegången, teknikoptimism, presenterades i inlägget "Om Internet uppfanns idag hade PP förmodligen varit anti". Jag vill i den här posten lyfta min nästa tanke. Den här tankegången handlar om att tro på människan, något som jag tror är en viktig grundbult i varje samhälle. Och vidare tycker jag det är en fullt rimlig utgångspunkt också för piratrörelsen.

Att tro på människan tänker jag handlar ytterst om att tro på människans kapacitet och förmåga att stå och leva av egen kraft. Och givetvis går det inte att tro på alla människor i ett samhälle, i den här bemärkelsen. Barn förutsätts exempelvis inte kunna klara sig själva. De kan inte lämnas själva, de måste ha vuxna omkring sig som delvis övervakar deras aktiviteter och delvis leder deras utveckling. De behöver stöd och hjälp. Inte heller människor med funktionshinder över en viss nivå kan anses ha förmågan att klara sig själva. De behöver givetvis också hjälp. Men fullt friska vuxna, majoriteten av befolkningen, kan faktiskt det, förutsatt att de tillåts. Att påstå att dessa människor skulle behöva stödja sig på andras axlar för att klara sig är samma sak som att inte tro på dem. 

Det finns givetvis ett antal förutsättningar för att detta ska fungera. Det krävs frihet att skapa och handla med mervärden. Det krävs rättighet att förtjäna och behålla inkomst. Och givetvis krävs ett sunt rättssystem med likhet inför lagen. Among other things...

Att tro på människan handlar också, för mig, om att tro på en inneboende drivkraft i människor att sträva efter att få det bättre. Detta är både något av definition och credo för fria och framgångsrika ekonomiers grundpelare, medelklassen. På Wikipedia kan man läsa " Karakteristiskt för medelklassen är att den ständigt strävar uppåt, socialt och ekonomiskt". 

Ett sunt ekonomiskt system bygger på just detta, att människor vill uppåt. Det briljanta med det som ofta kallas "marknadsekonomi" är att hela idén är att förtjänster skapas genom att tillfredsställa behov hos andra. På en idealiserat fri marknad upprätthålls en sund maktbalans genom att producenten tvingas tillse kundens behov, samtidigt som kunden tvingas förhålla sig till att producenten måste kunna upprätthålla en rimlig lönsamhet. Om inte kundens behov tillgodoses blir det ingen affär, och samma sak gäller i långa loppet om producenten inte kan täcka sina produktionskostnader. 

Kraften skall inte underskattas, och Sverige är ett mycket illustrativt exempel på detta. Under pragmatiska liberala reformer blev 1850-talets mycket fattiga och eländiga avkrok på knappt hundra år ett av världens rikaste år 1950. Sverige styrdes i stort mer liberalt än USA. Skatterna var blott 19 procent av BNP 1950. Under dessa år startas nästan alla stora svenska bolag: Ericsson, SKF, Volvo, Scania, Skanska, H&M, Electrolux, ABB, Sandvik, ICA... Lönen för en vanlig arbetare åttadubblades. Barnadödligheten föll från 15 till 2 procent och medellivslängden ökade 28 år. 

Verkligheten skiljer måhända en del från narrativet, där det ska ha varit socialistisk omfördelningspolitik som skapade detta genom en gyllene medelväg. Denna påbörjades dock efter 1950, då skattebördan som sagt var 19 procent av BNP, alltså lägre än i det "extremlibertanska" USA. 1965 hade skatterna ökat till 35 procent av BNP och efter 1970 har inga jobb tillkommit netto i privat sektor, däremot har vi fått över en miljon arbetstillfällen inom offentlig sektor. Perioden fram till millennieskiftet präglades av ekonomiska kriser. Valutan devalverades 5 gånger för att behålla internationell konkurrenskraft för exportindustrin. Tillväxten störtdök. Mellan 1975 och 2000 steg inkomsten per person med 72 procent i USA, 64 procent ute i Västra Europa. Samma siffra för Sverige var ökningen 43 inte riktigt lika imponerande procent. Om Sverige hade följt övriga OECD sedan 1970 hade hushållen haft i snitt 20 000 kr mer per månad att röra sig med, enligt den socialdemokratiske tidigare finansministern Bosse Ringholm. 

Möjligheten att behålla de mervärden man skapar är förmodligen en faktor som i hög grad förklarar att Europa kom att bli industrialismens vagga. Man får en enorm innovationskraft och teknikutveckling. Sveriges utveckling illustrerar på samma gång både den inneboende kraften hos befolkningen, och hur förödande det är att dämma upp den. 

Det florerar en del märkliga idéer om att skriva ut blancocheckar till befolkningen, på skattekollektivets bekostnad. Jag tycker Piratpartiet ska tro på människor, på friska, vuxna människors förmåga att leva av egen kraft. Inte bara för att det låter bra, utan framför allt för att det bevisligen fungerar.