Min Vision

Idag är jag aktuell på Yimby Göteborgs hemsida med en artikel om bilens plats i staden. Jag är i många sammanhang uppfattad som cykelorienterad, och därmed också ofta associerad med bilhat. Jag kritiserar ofta det fenomen som kallas "massbilism", och då särskilt massbilism i städer. Så kanske är det otippat att jag då plötsligt väljer att skriva om bilen och dess plats i staden? Men egentligen är det inte så konstigt. Det är ett område som är högst relevant eftersom biltrafiksystemet idag har en avgörande påverkan på stadsplaneringen och därmed förutsättningarna för alla andra att leva och verka i staden. Att lösa biltrafiken är en nyckelfråga för att utveckla städer att bli med attraktiva.

Bilfrågan är extremt infekterad och debatten kantas av dogmatiska "sanningar", missuppfattningar och lögner. Jag kände att det var dags att försöka reda ut begreppen. I artikeln fokuserar jag på att beskriva trafikplaneringsparadigmet SCAFT för att sedan kontrastera det med "Rutnätsstaden", som är den modell Yimby i regel förespråkar. Detta för att försöka fundera lite omkring bilvänlighet och bilfientlighet som är en av dessa infekterade frågor. Minsta avsteg från SCAFT-dogmerna tolkas som bilhat, utan att det nödvändigtvis måste vara sant. Är det mer bilvänligt att tvinga bilister ut på kilometerlånga omvägar via fullsmockade trafikleder än att sätta 30 km/h och tillåta biltrafik på alla gator? Hur mycket mer tid vinner man på att åka runt flera extra kilometer på en ringled i omväxlande 40 och 70 km/h beroende på hur trafiksituationen växlar gentemot att ta den direkta vägen?

Det finns massvis liknande infekterade små ämnesområden. Ett annat är kritik mot framkomlighetsparadigmet. Att ifrågasätta villkorslös framkomlighet, uppfattad som hög hastighet, tolkas av någon mystisk anledning ofta som att man vill beröva individer deras frihet. Men vilken frihet är det för de som inte använder bil att all service hamnade en halvmil bort vid ett motorvägsmot bakom tiotals hektar parkeringsplatser? Vilken frihet är det för bilister att plötsligt behöva åka längre och längre för att köpa en liter mjölk? Inte ens bilisterna blir väl friare av att de får längre avstånd? Framkomligheten är ju inget mål i sig och tillför ingen frihet. Det är ökad tillgänglighet som är målet, och att detta ständigt missuppfattas har skapat ett helt missanpassat samhälle som vi nu måste leva med. Det kan kallas mycket, men frihet känns lite magstarkt.

Utifrån dessa två ämnesområden halkar vi direkt in på en aktuell fråga i Göteborg, nämligen Oscarsleden. När Stena flyttar kommer den ensamt utgöra barriären till vattnet. De flesta verkar vara av uppfattningen att svaret självklart är att gräva ner leden i leran. Fler miljarder till underjordiska biltunnlar istället för tunnelbana i Sveriges Los Angeles. Behöver vi den där motorleden egentligen? Är det ovillkorlig framkomlighet på en specifik led som snart blir igenkorkad som är målet med trafikinfrastrukturen? Eller kan vi ta bort barriären men skapa samma goda tillgänglighet genom att öppna upp ett antal parallella stadsgator istället samt jobba mycket mera med närhet, att minska transportbehovet?

Faktum är att vi inte behöver gissa. Det finns real world cases som givit oss real world data. Till exempel från bilnationen USA, men också från andra länder. Dessutom finns omfattande forskning på området. I korthet visar erfarenheter och forskning att området blir mer attraktivt, sysselsättningen ökar, jobb skapas, ekonomin går bättre, och människor upplever bättre tillgänglighet bara av att man tar bort motorleder i storstäder.

För mig är det självklart att det ska gå att ta bilen när man verkligen måste. Ibland behöver man en ny möbel, åka till akuten med en skadad eller så vill man ut i naturen och fiska eller campa. Att kunna göra det är frihet som är svårt att åstadkomma på annat sätt. Staden måste designas för att medge detta. Dock är detta en väldigt liten del av vad en stad är. Flytta personbilar genom och ut ur staden är inte stadens huvudnummer. Staden ska vara en plats för människor och dess huvudnummer att sammanföra dessa med produktionsresurser så att utveckling kan ske. Det är dags att vända rätt på tankegångarna och påbörja arbetet att återigen omforma staden till att bli en plats för människor!