Min Vision

Det här med kulturstöd blossade upp hyfsat nyligen (även om jag är lite sen på pucken), specifikt stöd till tidsskrifter. Det var tal om att ta bort det, och då händer givetvis det vanliga. En liten kulturelitistisk klick går upp i kränkt falsett och spår kulturens död. Och sedan är diskussionen igång. Vissa frågar sig varför allmänheten ska betala för verksamheter som väldigt få är intresserade av att ta del av, och de blir i sin tur anklagade för att vilja utplåna kulturen från jordens yta. Och sådär fortsätter det...

En viktig sak som händer är att man ofta missar att hela diskussionen är kopplad till mer grundläggande frågor. Det är nödvändigt att gå tillbaka till dem, annars kommer debatten inte gå frammåt. Det är djupare frågor. Vad är kultur egentligen, och vad är det med kultur som har ett värde?

Vilka definitioner kan man använda? Det finns en enorm spännvidd. Ett vanligt synsätt är att det är en starkt kvalitetsorienterad artistisk verksamhet. Det finns dock smalare definitioner. Vissa skulle säga att det bara är klassisk "finkultur" som räknas, andra kanske skulle räkna bort allt som har kommersiell bärkraft för att de har åsikten att kultur som säljer är för tillgänglig för att vara kultur. På det temat kan man till exempel se de som säger att det finns en motsättning eller skillnad mellan "kultur" och "underhållning". Det intressanta är att det också finns bredare definitioner. Inom kulturgeografin använder man till exempel all mänsklig aktivitet som definition. Överlag hamnar man rätt snabbt i att det blir ganska subjektivt. Vilka uttryck är tillräckligt "bra" för att räknas? I slutänden tycks man alltid landa i ett slags cirkelresonemang "Det här är kultur för att det här är kultur". 

Det är ju rätt ohållbart, särskilt som man ganska snabbt inser att urvalet just nu är fullständigt godtyckligt och ofta inte heller har värst mycket av historisk förankring. Men om man går till kulturgeografins definition så innebär den att det som är kultur inte måste vara beständigt. Vad människor gör för aktiviteter förändras. När människor inte längre gör någonting är det inte heller kultur, utan det övergår snarare till att vara kulturhistoria. Kultur är vad människor är delaktiga i för tillfället.

Vad är då värdet i kultur? Jag menar att aktiviteter i sig är meningslösa, värdet består i att människor får ut någonting positivt av att ägna sig åt aktiviteten. Värdet av kultur uppstår alltså i skapande, medskapande och deltagande. Och här kan vi se att särskilt deltagandekulturen växer sig starkare och blir allt viktigare samtidigt som det i mycket är något som är väldigt kontroversiellt som det juridiska ramverket inte klarar av att förhålla sig till på ett konstruktivt sätt. Svårigheten att remixa till exempel. Där har vi ett verkligt hot mot kulturen!

Med den basen kan man dels gå tillbaka till själva sakfrågan och inse att tidsskrifter som ingen läser knappast har en avgörande betydelse för kulturen. I själva verket är de rätt värdelösa eftersom människor övergett dem. Funktionen de fyller är kulturdiskussion, idag har den flyttat till Internet. 

Man kan också använda den basen för att fundera på vilken kultur staten bör stödja. Jag menar att staten bör fokusera mer på kulturaktiviteter som inbjuder människor till skapande, medskapande och deltagande. Rent konkret kan det vara en kör, en dansgrupp eller varför inte ett LAN-party? En liten klicks diskussion kan hostas gratis på Internet. Den diskussionen tillför ingent väsentligt värde för kulturutövandet och det behöver definitivt inte 19 miljoner i bidrag.

En man som bär klänning? När hände det senast? Okej, förutom transsexuella och transor på mystiska klubbar då... Alltså vanliga svensson-män. Svensexan räknas inte! Inte nollning heller. Nej, det händer inte. Det anses "fjolligt" och "löjligt", ja rent av "förnedrande" att bära kvinnokläder för en man. Hur många män tar klänningen till jobbet? Det är ett starkt tabu. Emedan kvinnor utan vidare kan ta på sig kläder för män sker inte omvänt.

Så märk min förvåning när detta dyker upp i mitt facebookfeed. En man som tog klänningen till jobbet. Hans son hade nämligen fått nedsättande kommentarer av kamrater för att han ville ha strumpor med "tjejfärger". Så eftersom han jobbar som fritidsledare på samma skola som sonen går på så valde han att göra en liten supportande manifestation och väckte lite tankar och diskussion.

Det som slår mig när man tittar på bilden till artikeln är att klänningen inte ser helt katastrofal ut. Man får komma över lite "det här är FEL"-reaktioner i ryggmärgen. Men det hade varit intressant att se om det går att göra mode av. I en avlägsen framtid eller parallell dimension. 

Poängen är egentligen inte att alla ska ha på sig klänning eller ha rosa strumpor, utan snarare att det ska vara okej. Normer som begränsar människor utan anledning är inte sunda. Därför behövs den här typen av normbrytande. Så att killar kan ha på sig vilka färger de vill, och givetvis också tjejer. Så att var och en kan välja vad den tycker passar och är snyggt. Sådant gör samhället rikare.

Jag kan inte påstå att det går att klaga på att svensk politik är tråkigt. De senaste månaderna har nu kulminerat i ett (om man tar tre steg tillbaka) hysteriskt intressant kaos och nyval är ett faktum. I efterhand kan man konstatera att Reinfeldt hade rätt om att det rödgröna blocket inte har regeringsduglighet. Löfven misslyckades kapitalt med att sätta samman ett regeringsdugligt alternativ och en genomförbar, brett förankrad politik. På många sätt känns det som att tiden sedan valet har varit som att se Juholt på steroider i slowmotion. Jag bara fattade det inte. Förrän nu.

Vad kan man vänta sig i nästa val? Många är rädda för att SD kommer gynnas och gå framåt. Men Åkessons time-out kan ha stor påverkan på hur stor den effekten blir. I värsta fall riskerar SD att tappa snarare än vinna. Socialdemokraterna och Moderaterna kanske hittar något sätt att locka tillbaka sina väljare, för Moderaterna framstår försvarspolitik som en tacksam väg framåt. Hur Fi-personer väljer att göra kommer ha stor inverkan på hur mycket styrka vänsterblocket kommer att ha. Vidare kommer Piratpartiet förmodligen försöka dra nytta av att nyval tenderar att ha lägre valdeltagande, vilket gynnar små partier. 

Samtidigt har vi ett mycket oroligt internationellt läge och säkerhetsmässigt är detta en fullkomlig katastrof. Det bör vara av överordnad betydelse att hitta ett stabilt styre för Sverige. Det manar till ansvarsfullhet, inte minst för oss som tycker politik är intressant. Det är viktigt att lägga mindre konflikter och onödig identitetspolitik på hyllan för att istället uppmärksamma de verkliga skiljelinjerna i alternativen. Jag hoppas det blir mindre av "Jag röstar" knappar på Facebook, för politik måste handla om mer än att kunna sätta en pin som profilbild. Särskilt nu. Sen är det väljarna i mars som får avgöra ett utfall. Själv ska jag korrigera mitt eget misslyckade val och slits mellan att göra det ideologiskt rätta och det pragmatiskt rätta. Tyvärr lär de inte sammanfalla. 

Ett av alternativen för mig är Piratpartiet, men det är inte utan vissa förbehåll. Partiet måste hitta riktigt skarpa profilfrågor, droppa allt som är politiskt omöjligt just nu, och klara av att hitta former för att arbeta opinionsbildande helt utan finansiering. Det här är för PP tillbaka till grunden. Det var så här man började. Utan resurser, utan erfarenhet men med ett jävlar anamma som hette duga. Det räckte till slut in i EU-parlamentet. Det kan räcka in i Sveriges riksdag. En sak är säker. Följande månader kommer bli riktigt spännande!

Anna Troberg meddelade igår att hon inte står till förfogande för posten som partiledare nästa år. Efter de katastrofval partiet genomlidit under hennes ledning är det en naturlig följd att bära ansvaret och stiga åt sidan. Det enda som egentligen är förbryllande är att hon dröjt såpass länge med att anonsera sin avgång. Det sker 6 dagar innan partistyrelsen ska utse en ledning. Det känns inte särskilt ansvarsfullt genomfört. Smutskastningskampanjen hon engagerat sig i via externa medier sedan dess tänker jag inte nedlåta mig till att kommentera. Samtidigt annonserar även vice partiledare och partisekriterare sina respektive beslut att inte ställa sig till förfogande för vidare arbete. Jag avundas inte partistyrelsen och valberedningen. De har en oerhört tuff uppgift framför sig. Men i grunden tror jag att det är bra att ledningen stiger åt sidan. Det öppnar upp för förändring, och partiet är i desperat behov av sådan. 

Diskussionerna omkring detta har mest dominerats av tacktal. Jag vill blicka framåt och se möjligheter snarare än upphålla mig vid det som hänt. Det är intressant att senast jag kollade så låg Amelia Andersdotter som toppkandidat i en liten facebookomröstning. Topp 3 dominerades av kvinnor. Jag tycker det säger något om partiet och rörelsen, att man sätter kompetens framför kön. Andersdotter är definitivt inte populär för att hon är kvinna, utan för att hon har drivit piratfrågor på ett mycket kompetent sätt i EU-parlamentet, sin ringa ålder till trots. Hon är jämnårig med mig själv... (Och vad har jag uppnått - liksom?)

Jag tror inte Andersdotter är intresserad av posten, så det blir nog någon annan. Däremot tror jag Andersdotter har en egenskap som jag tror en partiledare för Piratpartiet behöver ha. Hon har en teknisk edge, även om den måhända rör sig mer på policy- och socioteknisk nivå. En viktig del just nu tror jag är att återta sitt övertag i frågor som handlar om hur teknik möter samhälle och hur man bör förhålla sig till det så att alla intressen viktas på ett rimligt och konstruktivt sätt. 

Utöver detta bör nästa partiledare vara stark inom partibygge, och jag tror inte strategisk fingertoppskänsla är en nackdel. Givetvis är inte heller en god förmåga att hantera svärmrörelser och att hålla den interna världen i synk med den externa negativt, men de kan fyllas av andra personer inom ledningen.

För partiet tror jag det är viktigt att hitta ett samförstånd i vem man riktar sig till och varför samt skapa en fokuserad politik som har förutsättningar att locka dessa väljargrupper. Hittills framstår det som att det varit lite allmän medlemsanarki när det kommer till vilka frågor som prioriterats och också givetvis hur breddningen fortlöpte. Engagemang är givetvis positivt, men det krävs styrning för att få alla att dra åt ungefär samma håll. Det har partiet misslyckats med hittills.

Det är på många sätt en riskabel och instabil process som partiet nu hamnat i, men det är också en mycket intressant chans för partiet att ta nästa steg i sin utveckling.